Mejla

Per Bjurman

Svenskan är lika populär som de största legendarerna

Publicerad:

NEW YORK. Cher, Bette Midler, Liza Minelli, Madonna, Diana Ross, Barbra Streisand – och Robyn.

Här i USA har Sveriges mest begåvade popstjärna blivit kvinnlig gay-ikon av nästan samma dignitet som de allra största legendarerna.

Det är lite frapperande, det där.

Hemma i Sverige har gay-publiken som helhet vad jag vet aldrig omfamnat Robyn som sin särskilda favorit.

Men här borta är Carlsson från Stockholm en av samtidens verkligt stora hos den breda gruppen unga, homosexuella män. 

Det blev jag själv om inte annat varse under en fantastisk konsert på Webster Hall på södra Manhattan sommaren 2010. Åtminstone 60 procent av publiken var gay – och stämningen blev därefter. Alltså helt makalöst euforisk och rusig.
Det har alltid funnits kvinnliga artister som slagit an någonting hos väldigt många i den amerikanska gay-communityn.

Redan Judy Garland var en brottarhit i West Village och Castro, liksom senare hennes dotter Liza Minelli. Bette Midler är en annan sådan ikon – liksom Cher, Barbra Streisand, Diana Ross, Aretha Franklin, Madonna och Beyonce. Och nu är alltså även Robyn på väg att få den statusen. 

Exakt varför känner jag mig inte helt bekväm med att ha så kategoriska åsikter om;  det är en dålig vana hos alldeles för många att tvärsäkert att slå fast vad andra har för bevekelsegrunder. Så jag hör efter med några vänner och bekanta och framförallt en dörrman i mitt hus som verkligen är ute i den svängen – när han inte jobbar natt och agerar biktfader åt mig i lobbyn efter mina utekvällar… – och han håller en utläggning om att den sortens sångerskor alltid kombinerar en odiskutabelt glamorös utstrålning med stora, dramatiska gester och förmågan att ge uttryck för vemod och hjärtesorg utan att bli tråkig.

Robyn.
Foto: Pontus Orre
Robyn.

– Personligen tycker jag inte heller det gör något om där finns ett element av kitsch, säger Brian. 

Egenskapen kitsch vet jag inte om man kan spåra hos Robyn, men i övrigt svarar hon upp mot den beskrivningen lika bra som New York svarar upp mot beskrivningen “storstad”.

Hon är –  förutom cool och smart och föredömligt självständig i allt –  glamorös som en hel yacht i Medelhavet, har aldrig varit rädd för stora gester och snacka om att kunna ge gestalt åt ett krossat hjärta som ändå dansar vidare. ”Dancing On My Own” var själva sinnebilden av det konceptet.

Jag räknar dagarna till Robyn-showen på Madison Square Garden i mars,.

Vilken jävla dröm den kvällen kan bli – i regnbågens alla färger.

Av: Per Bjurman

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN