Otäck titt i avgrunden

NÖJE

Fredrik Virtanen: ”127 timmar” är jättebra men jag tycker inte om den

Foto: Foto: FOX
Bioaktuella ”127 timmar” är en mardrömsskildring om en man (James Franco) som sitter fastkilad i en klippskreva i flera dagar. Välgjord fasa – men småbarnspappan Fredrik Virtanen har fått nog av att plåga sig själv.

Oscarsnominerade ”127 timmar” är jättebra, men jag tycker inte om den och skulle inte rekommendera den till någon.

Så märkligt.

Jag vaknade upp en dag och hade fått barn.

Den är inte på Clint Eastwoods konstnärliga ”Million dollar baby”-nivå eller som Nikita Michalkovs briljanta ”Brända av solen”, där sluten är så oändligt sorgliga att man vill styckmörda filmerna efteråt.

Nya ”127 timmar” av ”Slumdog millionaire”-regissören Danny Boyle är i grund och botten en enkel underhållningsfilm. Ändå hade jag andnöd i 95 minuter.

James Franco (lilla Green Goblin i ”Spider-Man”) spelar bergsbestigaren Aron Ralston som fastnar under ett klippblock i en ödslig kanjon i Utahöknen. I en skreva väntar han på slutet. Fullständigt klaustrofobiskt. Jag ska inte berätta det vidrigaste.

”127 timmar” är inte värd sina sex Oscarsnomineringar, men den är helbra. Ändå skulle jag inte rekommendera den till någon. Förutom till 17-åringar.

Varför plåga sig själv?

Va? Det där är intressant. När hände det där? När blev jag Hoffmaestro? När blev jag tacos? Tjena Tomas Ledin, morsning Lars Winnerbäck, hej där Lasse Hallström. När blev jag fredagsmys?

När slutade jag vara ungdom?

För bara ungdomar, odödliggjorda förstås redan i Goethes 25-årige Werther och i tusentals senare generationsromaner, älskar lidande.

Jag var likadan, olyckligt kär i ingen speciell och bara de sorgligaste soulballaderna och de mest patetiskt hjärtskärande indiekärleksfilmerna var konst värd namnet.

När jag i dag lyssnar på ”Stay with me baby” med Lorraine Ellison eller ”Is she really going out with him”med Joe Jackson är de bara strålande låtar, de är inte personliga, de är inte en livsstil. De är lätt genanta, pubertala, minnen.

Och när hände detta?

Tja, det är ju ett välkänt faktum att folk dras mot mainstream när de får barn.

Snart börjar jag antagligen lyssna på hårdrock och vägrar kolla på andra tv-kanaler än TV4, där allt är just exakt så utslätat att man aldrig, aldrig, behöver tänka på döden.

För det är givetvis vad det handlar om.

Döden.

”Aldrig har det funnits så mycket framtid i mitt liv som då, aldrig så mycket glädje”, skriver Karl Ove Knausgård i ”Min kamp” om sitt förstfödda, alldeles nykomna barn.

Helt sant. Och jag vill inte påminnas om att framtiden krymper. Livet borde få vara ett harmlöst trivselvacuum av Jesper Börjesson, ”Sjöman med pipa”-tavlor från Hötorget och Melodifestivalen. ”Solsidan” är nästan för dystert, tammefan.

Svärta i konsten är överskattat.

Svärta har vi livet till.

Och ni som ser ”127 timmar” undrar antagligen vad fan jag gafflar om. Så jobbig var den väl inte? Jo för mig – och vänta bara, ni fattar en dag.

Se ”King’s speech” med Colin Firth i stället. Den är underbar – helt utan att plåga själen. Det är vad jag kallar konst, numer. /Mvh Svennebanan.

ARTIKELN HANDLAR OM