Hasse Brontén ljög om sjukdomen som tog pappans liv

Komikern mötte demonerna: ”Jag har bevarat alla positiva minnen”

1 av 2 | Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Hasse Brontén.
NÖJE

I 20 år ljög Hasse Brontén om sjukdomen som tog pappans liv.

I Cancerpodden berättar han om terapin som fick honom att till slut våga möta demonerna.

– Det var såklart jobbigt, men också bra, säger han till Nöjesbladet.

Ena stunden var han den roligaste, galnaste pappan. Dessutom kompetent polis.

Men när den bipolära sjukdomen tog över komikern Hasse Bronténs pappa kunde allt förbytas, något han berättar om i Cancerpodden.

– Det var läskigt när ens pappa försvinner, blir någon annan och gör saker som inte är bra. Bara att höra ens pappa säga dumma saker och ändra karaktär, säger Hasse Brontén till Nöjesbladet.

Vid bra perioder kunde pappan låta bli att ta medicinen, varför skulle ha ta den när han var ”frisk”? Den unga Hasse höll ängsligt koll på pappans pillerburkar. Det hände att pappan blev tvångsintagen. När Hasse som 13-åring besökte pappan på sjukhuset blev det en obehaglig upplevelse.

– Jag var så oförberedd på att komma in bland folk som inte mådde bra, barn förstår ju sånt. Någon kanske smyger längs en vägg, folk hasar lite medicinerat och tittar ner i marken med konstig hållning. Det var ovant att se sin egen pappa i en sådan situation.

Pappan tog sitt liv

Medan de vuxna i hans närhet ville skydda honom genom att låtsas att pappan var normal tror han själv på motsatsen: att berätta och förklara. I många år ljög han dock och sa att pappan hade cancer.

– Jag tyckte det var smidigare och det var inte lika pinsamt och tabubelagt.

De friska perioderna blev kortare och kortare. När Hasse var 21 fick han beskedet att pappan tagit sitt liv.

– Det var jättetungt. Jag var äldsta sonen och... det var en jättetuff tid.

I 20 år till fortsatte han att ljuga, och säga att pappan haft cancer i magen. Det var först i terapisoffan 20 år senare som han mötte sina demoner.

– Många gånger kom jag in på pappa. Det var såklart jobbigt bitvis, men också bra. Jag insåg att jag ljugit bort hans identitet. Då började jag snacka om det. Det är inte längesen man satte folk på ”dårhus”, att psykiskt sjuka sågs som dårar. Det är viktigt att upplysa folk om att sjukdomar även kan sitta i huvudet.

Han gjorde föreställningen ”Bipopulär” i fjol, som nu blivit en föreläsning han håller några gånger om året.

– När jag gjort den 40 gånger kände jag att jag var klar. Min agent ville att jag skulle banda det, men jag var färdig. Den var lite mer ansträngande att genomföra än en vanlig kväll på Norra Brunn.

”Tiden har läkt såren”

Han fortsätter att prata om det intima och privata i intervjuer som denna, i hopp om att det ska hjälpa andra. och påpekar att sjukdomen även bidrog till de sidorna han älskade hos sin pappa.

– Det blev ju en del av hans personlighet som gjorde honom till den roliga pappa som han också var, som hittade på roliga lekar som ingen annan lekte. Vi sprang i skogen, byggde saker, gjorde pilbågar och sköt på fantasifigurer.

Och rädslan av att berätta sanningen visade sig obefogad.

– Det var ingen big deal, folk är ju kloka för det mesta. Då kan man undra varför man ljög. Nu är det många år sedan och jag har bevarat alla positiva minnen av honom. Tiden har läkt såren.

ARTIKELN HANDLAR OM

Cancer