Jane Magnussons Ingmar Bergman-film tacklar både hans nazibeundran och maktmissbruk

1 av 2 | Foto: Jan-Olov Andersson
Jane Magnusson.
NÖJE

CANNES. Under lördagseftermiddagen är det världspremiär på ”Bergman – Ett år, ett liv”.
Regissören Jane Magnusson, 50, har ägnat tre år av sitt liv åt Ingmar Bergman.
Är du inte trött på gubbfan?
– Nej, men jag kommer inte direkt att se några Bergman-filmer i sommar (skratt), säger hon.

Ingmar Bergman hyllas på Cannes-festivalen för att det den 14 juli är hundra år sedan han föddes.
Att jag lite skämtsamt kallar honom ”gubbfan” när jag ställer frågan till Jane Magnusson, beror på att hon själv behandlar honom ganska respektlöst i sin dokumentärfilm.
Visst, den handlar om hela hans liv och karriär, om än med fokus på det händelserika året 1957, när två av hans största filmklassiker hade premiär, ”Det sjunde inseglet” och ”Smultronstället”. Men Jane Magnusson tar också upp Bergmans flirtande med nazismen och hans maktmissbruk.
Det är långt ifrån en renodlad hyllning till Bergman.
– Den som allra mest ville ta upp nazismen var ju Bergman själv. Han skrev om det i självbiografin ”Laterna magica”. Han pratar om det i en tv-intervju med Jörn Donner, den fick vi tyvärr inte använda. Om hur han blev vilseledd. Man behöver inte beundra Bergman för vd han tyckte, men väl för hans ärlighet när han sedan berättade om det.
– När #metoo-rörelsen kom var filmen färdig. 1957 var Bergman gift, hade ett förhållande med Bibi Andersson och träffade två av sina blivande fruar. Ingen av de här kvinnorna har klagat. #metoo och Bergman har aldrig överlappat varandra, så det går inte att säga hur han skulle ha betett sig i dag. Kvinnor har en annan roll numera. Visst, han gav kvinnorna fina roller. Jag tycker man ska få fina roller utan att gå till sängs med någon.

Vad har du för förväntningar på Cannes-visningen?
– Det är häftigt att vara här, det är första gången. Jag hoppas bara folk ska tycka om filmen och sedan kanske bli sugna på att se Ingmar Bergmans filmer.

ARTIKELN HANDLAR OM