Laleh talade ut om flykten, sorgen och kompromisslösheten

NÖJE

Man man saknade ändå hennes sång…

Laleh Pourkarim pratade plötsligt på som vem som helst, när det blev hennes tur att stå i centrum. Om med- och motgångar.

Men hon var också kvällens mest saknade – vid sångmikrofonen.

Vad var bra?

Lalehs berättelse om hur hon tog risker, fick panikångestdepression och ”pantsatte hela sitt liv” när hon på egen hand producerade första cd:n. Hur hon satsade allt både emotionellt och det ekonomiska förskottet från skivbolaget. Och hur lycklig hon blev när det fungerade.

Hennes historia om flykten från Iran, via ett antal östeuropeiska länder, till Sverige, hade kunnat bli ännu mer gripande om hon öppnat sig mer. Men det är också lätt att förstå varför hon inte gör det, när det gäller så traumatiska händelser.

Vad var dåligt?

Ansiktsmålningen, förmiddagens aktivitet, gick väl ingen av de andra artisterna riktigt igång på. Och det märktes rätt tydligt. Vid närmare eftertanke, är det högst osäkert om det hade blivit så bra tv ens om alla hade älskat att kludda ned varandra i ansiktena…

När Laleh sedan lekte Susanne Bier eller någon annan demonregissör och gjorde en slags maffiafilm med artistkollegorna, hade det varit kul om man hade visat åtminstone 30 sekunder ihopklippt film. Åtminstone Mikael Wiehe och Tomas Ledin gav ju gärnet i den övningen, med pussar på varandra och allting. Hade kunnat bli ”Brokeback mountain: Det började med en kyss på Gotland”…

Kvällens snyftare

Uteblev den här gången. Laleh satte stopp när det blev för personligt om henne själv. Och även om hon uppenbart gillade flera av de andra artisternas tolkningar, visade hon det mer i snabba kramar och repliker, typ (till Mikael Wiehe, sedan han sjungit ”Han tuggar kex”):

– Jag är väldigt glad och nöjd. Ja, bra jobbat, Mikael!

Kvällens Åh fan!

Att det kom 10 000 personer till Laleh Pourkarims pappas begravning.

Att hennes pappa gick bort under ovanligt tragiska omständigheter, när han försökte rädda en person från att drunkna, är känt sedan tidigare, även om Laleh inte nu heller pratade om det i detalj. Att han var motståndare till regimen i Iran och att det var därför familjen lämnade sitt hemland, kunde man ju ana. Men att han som journalist och författare uppenbarligen hade så många beundrare och därmed var ett så stort hot mot diktaturregimen i Iran, det hade man ju ingen aning om.

Kvällens replik

Båda två kretsar kring hennes genombrott.

Först efter att hon hade blivit filmstjärna i Josef Fares ”Jalla! Jalla!”, en film som högst oväntat blev en braksuccé. Laleh gick på audition sedan hennes musiklärare föreslagit det.

– Jag tänkte att jag behövde ett sommarjobb. Plötsligt så gjorde vi en film. Jag hoppade inte på skådiståget, mitt mål var bara att få pengar till en saxofon, sa Laleh.

Sedan kommenterade hon känslorna efter det ännu större genombrottet med första cd-skivan:

– När framgången kommer och det ska gå snabbt, då tyckte jag det var väldigt viktigt att lära mig åka slalom, sa Laleh – som sedan flyttade till Skellefteå under ett par år.

Kvällens mest saknade

Laleh vid sångmikrofonen. Kommentarer överflödiga.

avJan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM