Tom Petty - hjälten vi fått se så lite av

NÖJE

NEW YORK

När vi kommer ut på plazan vid sjunde avenyn skriker vi som man gör på samma plats om vintrarna:

- Let"s go, Rangers!

Det känns helt naturligt.

Tom Petty & The Heartbreakers har varit precis samma slags magiska Madison Square Garden-upplevelse som ett New York Rangers i praktslag.

Det har överhuvudtaget varit en vecka som tarvat få klagomål.

Låt oss se. Vi har haft heliga VM-stunder på baren Slate och just i går kunde man ju hålla sig för skratt men ett särskilt sorts klimax inträffade ändå när Henke Larsson i tisdags tofflade in den där 2-2-bollen så att yours truly fick springa fram och skrika i nyllet på smutsiga britter som smugit sig in för att krascha partyt.

Vi har ätit förtjusande svensk midsommarlunch på Madison Avenue, inklusive en jansson med den distinkta sötma bara mat tillagad just på Madison Avenue kan ha.

Vi har vakat in en liten birthday med Springsteen på Garden och han var visserligen långtifrån lika överväldigande som i New Orleans häromsistens men ändå trivsam, i synnerhet när han i "Old man tucker" lät fansen hemifrån Jersey sjunga ena versen och de från the city den andra. Vi har firat en liten Alfred med sen supé på en Wollenskys Grill där biffarna är mörare än vad Svennis kommer att vara efter Ecuadors triumf i dag.

Fast höjdpunkten, veckans verkliga babe, är Tom Petty & The Heartbreakers-showen på Garden.

Det har kanske en del att göra med att Petty är en av de stora hjältar man som svensk fått se så jämförelsevis lite av.

Jag minns bara en kompinsats åt en dyster Dylan på Hovet på 80-talet samt en intervju på Hotell Strand där han flera gånger komplimenterade en Stax-tröja jag förstås hade på mig.

Det känns följaktligen lite exklusivt bara att ha en biljett.

Men det lilla popsnöret från Gainsville är just den typ av scenartist jag föreställt mig också. Generös och chosefri i en hit-parad som aldrig tar slut. Publiken får sjunga varenda rad i "Free fallin"" och "Refugee", han plockar upp självaste Stevie Nicks i "Insider", ger oss sedan Traveling Wilburys "Handle with care" och fortsätter med covers som Yardbirds "I"m a man" och - lyssna nu, Artursson - Thems "Mystic eyes".

När Mike Campbell, den makalöse, till sist borrar hål i "American girl"-introt med sina ringande gitarrslingor går det inte att hålla sig.

Vi skriker rakt ut:

-Let"s go, Rangers.

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM