Miss Li: Jag kan grotta ner mig fullständigt i ångest

1 av 3 | Foto: Kan skada sig själv. Miss Li berättar att det finns tillfällen då hon inte längre klarar att hantera stressen. ”Jag kan skada mig själv eller göra allt för att slippa känna ångest, sägert hon.
NÖJE

”Duktiga flickan” kan sänka vem som helst.

Miss Li lever med henne - och går ibland för långt i sitt självskadebeteende.

- Jag kan grotta ner mig fullständigt i ångest, berättar hon.

Det är när Linda ”Miss Li” Carlsson, 32, gråter i duschen som de bästa låtarna blir till.

Därför kan hon tycka om sin ångest, men ibland blir det för mycket.

– Jag är dessvärre född till en tänkare som drar allting i långbänk inne i min hjärna, vilket gör att jag kan grotta ner med fullständigt i ångest i perioder, skriver hon i ett mejl.

Perfektionist

Oftast handlar det om prestationsångest. Framgång genererar press, och Miss Li vill vara perfekt. Det kravet ställer hon på sig själv.

– Jag har vuxit in i en roll som ”duktiga flickan”. Jag tar på mig att allt ska vara perfekt och bra. Det är nog hårt att leva upp till de konstanta kraven, skriver hon.

Miss Li kan hantera sin ångest, men märker ibland att bägaren rinner över. Det händer när hon inte har fått andrum.

”Extrem stress”

- Om jag varit på turné under en längre period eller varit utsatt för extrem stress blir jag inte snäll mot mig själv. Jag kan skada mig själv eller göra allt för att slippa känna ångest.

Hon vet om det själv. Och lär sig. Att det inte går att bli älskad av alla, att hon gör bäst i att lyssna på människor hon litar på, att det är okej att säga nej, och att vara glad för livet.

– Det har funnits några tillfällen då jag gått för långt i min självdestruktivitet. Men i slutändan älskar jag livet för mycket för att dö redan nu, skriver Miss Li.

Nedan: Läs Miss Lis öppna brev om ångesten

Miss Li:s öppna brev om ångest

I tonåren var jag väldigt ångestladdad. Men det känns som att det var ganska typisk tonårsångest som jag lade ner så småningom. Vem är jag, vad ska jag bli, vad ska jag göra i livet och så vidare.

Det ebbade ut samtidigt som jag blev äldre. Samtidigt började jag stå på scenen och under åren som artist har jag blivit mer och mer perfektionist och ställer hela tiden högre krav på mig själv som sångerska, musiker och låtskrivare.

Vill vara perfekt

Jag är dessvärre född till en tänkare som grunnar, rabblar, funderar och drar allting i långbänk inne i min hjärna, vilket gör att jag kan grotta ner mig fullständigt i ångest i perioder. Det blir nog inte bättre av att man turnerar, festar, flyger runt i världen, sover lite och samtidigt ska vara trevlig och perfekt. Perfekt enligt alla andra samtidigt som jag är den hårdaste domaren som ställer högst krav på mig själv. Jag går allt för ofta och har ångest över saker i livet, både motgångar och framgångar. Ju större framgångar, ju större publik, ju fler utnämnelser och medaljer man får, desto mer ångest kommer.

Minns kritiken

Ibland önskar jag att jag kunde vara en person som bara rycker på axlarna och skiter i vad folk tycker och tänker om mig, men tyvärr kan jag inte alltid vara det. Om 20 personer tycker om mig och en tycker jag är dålig så kommer jag bara ihåg den som ogillar mig och glömmer av att det finns dom som tycker jag är ok.

”Ibland gillar jag ångesten”

Vissa dagar känns det som att man är stark. Jag vaknar upp som en maskin och tänker att ingenting kan stoppa mig. Unbreakable. Ingenting kan knäcka mig. Och ibland kan jag behålla den känslan inom mig under längre perioder, medan det ibland räcker med någon liten törn i självkänslan som kan göra att jag blir fullständigt knäckt. Men saken är den, konstigt nog, att ibland gillar jag ångesten. Det är oftast när den är som starkast som jag kan skapa som bäst! Under stunder då jag bara är nöjd och tillfreds så lunkar bara livet på och det kommer ingen som helst kreativitet. Det blir stiltje. Och så vill jag inte heller ha det. Och utan min ångest skulle jag inte kunna skapa nåt. Det är i duschen när jag gråter som de bästa låtarna blir till. Varken texter, musik eller kläder eller nåt av det jag sysslar med hade funnits om det inte hade varit för min ångest. Så jag vet inte heller om jag skulle vilja vara utan den. Jag både omfamnar den och avskyr den.

”Kan gå för långt i min självdestruktivitet”

Däremot blir det illa när ångesten och självdestruktiviteten rinner över. När bägaren blir full. Om jag varit på turné under en längre period eller varit utsatt för extrem stress så blir jag inte snäll mot mig själv. Jag kan skada mig själv eller göra allt för att slippa känna ångest. Det har funnit några tillfällen då jag gått för långt i min självdestruktivitet. Men tack och åter tack för att jag har vänner och folk runt omkring mig som fångar upp mig då! I slutändan älskar jag livet för mycket för att dö redan nu.

Är ”duktiga flickan”

Jag vet hur jag ska hålla ångesten i schack. Jag försöker turnera lite mindre, ta sinnessjukt långa promenader så fort tankarna kommer och lägga mer tid på kreativa saker där jag inte lägger lika stor prestige. Jag målar eller syr kläder. Där har jag inga krav. Varken från nån annan eller mig själv!

Jag tror inte min ångest bottnar i nånting traumatiskt i min barndom. Jag växte upp som sladdbarn i ett tryggt hem där jag aldrig behövde uppleva nåt hemskt. Snarare kan det vara så att jag som barn alltid fick mycket beröm och uppmärksamhet och vuxit in i en roll som ”duktiga flickan”. Jag tar på mig att allt ska vara perfekt och bra. Det är nog hårt att leva upp till dom konstanta kraven på sig själv!

Höga krav bakom depression

I dag är det ett läskigt samhälle som håller på att utvecklas. Allt vi gör ska bedömas och betygsättas. Tyvärr tror jag att detta leder till mer depressioner och högre krav hos både vuxna och tonåringar, killar och tjejer. Sedan internet och allting som står där, allas åsikter. Det är inte bra för den mänskliga hjärnan. Jag tror att detta kommer rinna över snart. Det sätter allt för mycket krav på oss. Man orkar inte. Jag var som lyckligast under de åren jag slängde ut tv:n och inte hade nån dator. Det var så mysigt! Jag hade ingen aning om jag fick dåliga recensioner eller vad nån skrev om mig på sociala medier. En dag kommer jag gå tillbaka eller åtminstone ha datorfria dagar! Det är väldigt sunt och helande. Som en detox.

Jag ska framförallt lära mig att ALLA inte kan tycka om eller älska mig.

Jag ska lära mig att enbart lyssna på dem jag litar på och har förtroende för.

Jag ska lära mig att säga nej!

Jag ska lära mig att vara glad för det lilla i livet. 

ARTIKELN HANDLAR OM