The Rolling Stones

Det här blev min sista kväll med Rolling Stones

Per Bjurman: En sjujävla resa och nu är den över

Av: 

Per Bjurman

Ronnie Wood, Mick Jagger och Keith Richards på The Dome at America's Center i St. Louis.
Ronnie Wood, Mick Jagger och Keith Richards på The Dome at America's Center i St. Louis.

NÖJE

Betyg: 3 av 5 plus

ROLLING STONES

Plats: The Dome at America’s Center, St. Louis. Publik: Någonstans kring 40 000 – samtliga i mask, sällsamt nog. Längd: 2 timmar och en kvart. Bäst: Det är ju väldigt gripande när Mick och Keith, hand i hand längst fram på scenkanten, berättar om den bedövande saknaden efter Charlie och sedan tillägnar honom en pardonlös ”Tumbling dice”. Sämst: Låtlistan hade kunnat vara roligare, det är en väldigt standardiserad hitparad St. Louis får ta del av. Fråga: Ska de verkligen fortsätta?

Charlie Watts hyllas med en lång bildkavalkad på de väldiga videoskärmarna.

ST. LOUIS. Som att dricka gin tonic utan gin, som att dansa till musik på för låg volym, som att segla i en tafflig morgonbris…

När Rolling Stones sent i natt gjorde sin första spelning utan Charlie Watts på 58 år, i en sliten fotbollsarena i solkiga St Louis, lät det för det mesta helt okej.

Men inget kändes som det skulle.

Tack för allt, säger jag. Det här var sista gången jag såg världens bästa rockband, för egentligen finns det ju inte längre.

The show must go on, lyder det gamla mantrat – och cashen, måste till varje pris in.

Så trots att Charlie Watts, själva motorn och hjärtat i bandet sedan februari 1963, gick bort i slutet av augusti återupptog Rolling Stones alltså sin rumphuggna 2020-turné i den bedagade fotbollsarenan The Dome at America’s Center i St. Louis i natt, svensk tid.

Bakom trummorna, där Charlie suttit vid tusen och åter tusen framträdanden i över 58 år, återfanns istället Steve JordanKeith Richards gamle vapendragare från charmiga sidoprojektet X-Pensive Winos. Honom ska ingen skugga falla över. Tvärtom. Om någon lämpar sig för det här omöjliga uppdraget är det denna coola, excellenta katt. Han har svänget och han har lyhördheten och det visar sig snabbt att han vet hur man imiterar Charlie, så gott det nu går. Den som blundar sig genom de dryga två timmarna i downtown St. Louis skulle nästan kunna få för sig att allt är som vanligt.

Men det är det inte. Något känns obönhörligt fel, något skaver – och helt och fullt låter det inte som när Charlie satte alla klassiker i rörelse med sitt enkla, eleganta beat. Såklart, han var helt unik. Det blir som i beskrivningen i ingressen. Vi upplever något i grunden bra och givande – utan den viktigaste komponenten (alkoholen, volymen och vinden i ingressen, Charlies sväng i verkligheten…). Upplevelsen är halv, liksom. Som gjorde de tre sista rullande stenarna covers på sig själva.

Alltså, jag älskar Stones. Under sin storhetstid var de enligt min, och sannerligen många andras, mening så bra som ett rockband överhuvudtaget kan bli och även långt senare kunde de stanna tiden med sanslöst underhållande shower. Trippelraketen i Stockholm sommaren 2003, som kulminerade på Cirkus, hör ju exempelvis till det häftigaste någonsin.

Efter den här konserten – min tjugonde, om jag räknar rätt – känner jag dock att det får vara nog. De kunde fortsätta utan Brian Jones och Bill Wyman, men det går inte utan Charlie. Mick och Keith ser jag gärna i andra slags konstellationer, de är mer än välkomna att hålla på tills de kroknar fullständigt, men Rolling Stones finns inte längre, inte egentligen, och därför blev kvällen i St. Louis min sista i deras sällskap.

Några minnesvärda ögonblick att plocka med sig från avslutningen går ändå att nämna.

Hyllningarna till Charlie. Det börjar med en lång bildkavalkad på de väldiga videoskärmarna. Sedan ställer sig Mick och Keith, hand i hand, längst fram på scenen och berättar om hur stor saknaden är och hur emotionellt det känns att uppträda utan den gamle kamraten – och så tillägnar de honom en rätt så mördande ”Tumbling dice”. Det är rörande.

Mick redan i inledande ”Street fighting man” – och sedan i varje nummer. Det är inget annat än ofattbart att människan, vid 78, års ålder fortfarande kan ställa till med en dylik scenshow. Ingen annan estradör i historien har varit lika briljant lika länge.

You cant’ always get what you want”. Det är rätt oväntat att ett så uttjatat standardnummer kan göra sådant avtryck. Men faktiskt: Denna sugande, nästan funkiga version håller världsklass.

Keith i ”sina” två nummer. Nykter och till och med rökfri, med fin mössa på det grå kråkboet på hjässan och glad över att befinna sig i Chuck Berrys hemstad sjunger han ”Happy” och ”Slipping away” med större skärpa än på länge.

Live-premiären av fjolårets lockdown-hymn, ”Living in a ghost town”. Den svänger rätt furstligt – och Jagger blir själv överraskad över vilken effekt den har på publiken.

En lång, mäktig ”Midnight rambler”. Det borde vara det wattska paradnummer Steve Jordan har svårast att göra rättvisa , men i själva verket är han som bäst här (medan ”Paint it black” tyvärr blir för tung).

Därmed återstår bara att tacka för allt.

Det har varit en sjujävla resa och nu är den över.


LÅTARNA STONES SPELADE I ST. LOUIS

1. Street fighting man

2. It’s only rock ’n’ roll

3. Tumbling dice

4. Under my thumb

5. 19th nervous breakdown

6. Wild horses

7. You can’t always get what you want

8. Living in a ghost town

9. Start me up

10. Honky tonk women

11. Happy – med Keith på sång.

12. Slipping away – med Keith på sång,

13. Miss you

14. Midnight rambler

15. Paint it black

16. Sympathy for the devil

17. Jumpin’ Jack flash

EXTRANUMMER
18. Gimme shelter

19. Satisfaction


Turnéschema: Charlotte North Carolina 30/9, Pittsburgh 4/10, Nashville 9/10, Los Angeles 14/10 och 17/10, Minneapolis 24/10, Tampa 29/10, Dallas 2/11, Las Vegas 6/11, Atlanta 11/11, Detroit 15/11, Austin 20/11.

ANNONS EXTERN LÄNK

Samla dina lån och krediter till bättre ränta med Advisa.

Advisa

Aftonbladets Per Bjurman på plats i St. Louis.
Publisert:

LÄS VIDARE

Charlie Watts var en lugn oas av cool

ÄMNEN I ARTIKELN

The Rolling Stones

Charlie Watts

Keith Richards

Mick Jagger

Ronnie Wood