Lenare än kattungar

NÖJE

Norah Jones – det lågmäldas stjärna

Norah Jones, Konsert på Cirkus, Stockholm,

Bäst: "Don't know why".

Sämst: "Sinkin soon.".

Foto: dunkudde Norah Jones mjuka stämma får Aftonbladets Jenny Seth att drömma om mjuka kuddar och hennes bedårande framtoning får vuxna män att fnittra. Foto: GUSTAV MÅRTENSSON

Konstigt hur musik som annars bara finns i bakgrunden plötsligt kan kräva all uppmärksamhet. I en ensam strålkastarkägla inleder Norah Jones med ”Come away with me” och sen lotsar bandet den mjuka rösten med tassande trummor, banjo, ståbas, tvärflöjt perfekt genom hela konserten. Musiken är stämningsfull och nästan filmisk. Det är något väldigt new yorkskt över bandet och jag kommer att tänka på filmen ”Smoke”, särskilt under Tom Waits-covern ”Long way home”. Rött ljus mot sammetsridån skapar Lynch-känsla på mörkare låtar, fast mest gäller feelgood à la ”Fyra bröllop och en begravning” som på ljuvliga ”Sunrise” och ”Don’t know why”.

Bedårande

Norah är supervacker bakom sin röda gitarr och i rakryggad profil vid pianot. Hon är ”Amelie från Montmartre”-bedårande och får vuxna män att fnittra åt det ganska fåniga mellansnacket. Och rösten. Om den rösten var en kudde skulle den vara av mjukaste dun och skydda mot alla mardrömmar. Den är lenare än kattungar och varm choklad!

Inte bara radio

Norah Jones bevisar att hon inte kan reduceras till drottning av nattradio och caféer utan också är det lågmäldas största stjärna.