Cigaretten förtjänar mer kärlek och respekt som rockikon

Foto: MIRRORPIX/GETTY
David Bowie, 1975.
NÖJE

Det debatteras hårt och ilsket om ett eventuellt rökförbud på uteserveringar.

Men det pratas alldeles för lite om cigarettens betydelse för rocken.

Inte ens ickerökare skulle vilja leva i en värld där musiken inte har tagit ett enda halsbloss.

Den amerikanske komikern Bill Hicks hatade ickerökare och drogmotståndare.

I en klassisk ståupprutin tyckte han att alla som avskydde droger kunde gå hem och bränna upp sina skivor.

Det är roligt för att det är sant. Flera av dina absoluta favoriter har spelats in av artister som varit höga som skorstenar.

Hicks nitade sedan dit sin poäng:

”Herregud, Beatles var ju så höga att de till och med lät Ringo sjunga några låtar.”

Nu haltar kanske jämförelsen mellan förbjudna droger och lagliga cigaretter.

Men visst har även ciggen haft en odiskutabel betydelse för rockens utveckling, avsett vilka blad som har rullats in i en liten vit tub.

Flera av tidernas bästa, tuffaste och vackraste artister har någon gång poserat med en giftpinne mellan läpparna.

Man kan till och med gå så långt och säga att det mesta som har varit kul att lyssna på sedan 1955 har börjat med ett bloss.

Försök att föreställa er ett Rolling Stones, ett Motörhead, ett Wu-Tang Clan, en Slash eller en Lana Del Rey utan cigg. Det går inte.
Och hur skulle hiphop eller reggae över huvud taget låta i dag om inte genrens stilbildare hade puffat gröna blad?
Populärkulturen skulle framför allt, rent historiskt, ha en risigare look. De största stjärnorna ser helt enkelt förbannat snygga ut när de röker.

Ciggen är dessutom oersättlig som stilmarkör.

Ett svartvitt fotografi på David Bowie med en cigarett, förslagsvis från The Thin White Duke-eran, är ett ikoniskt porträtt som förtjänar en dyr ram.

Att mot förmodan råka få se en bild där samma artist sitter och suger på en e-cigg skulle däremot kännas jättekonstigt.

För tydlighetens skull – jag är inte köpt av ett skrupellöst cigarettföretag. Jag är i själva verket en astmatiker som inte ens har feströkt på flera år.

Rökning och cigaretter kommer att bekämpa sig själv och med tiden försvinna som alla andra omoderna och dödliga fenomen. Ingen rimlig människa kan heller skratta åt kol och cancer.

Men när debatten om rökförbud på landets uteserveringar exploderar vill jag inte vara med.

Någonstans tycker jag dock att det är upp till näringsidkarna att bestämma om folk ska få röka på deras uteserveringar eller inte. Det är inte en fråga för riksdagen.

Men framför allt känner jag en stickande känsla av nostalgi. Vad blir det av den stackars människan om hon bara ska konsumera nyttiga saker?
Ciggen har, om så bara rent kosmetiskt, varit en viktig accessoar hos alla underbara nihilister och galningar som har skrivit musiken i mitt liv. De där som fattade att bra musik inte alls behöver ha någonting med moral eller kostcirkeln att göra.

Precis som bostadsmarknaden upplever även rockhistorien en ständig och stark gentrifiering. Och i och med Coldplay och Ed Sheeran har vi, som bekant, nått vägens ände.

Cigaretten förtjänar därför en egen monter i The Rock And Roll Hall Of Fame i Cleveland.

Om inte annat som en påminnelse om att vi inte alltid har levt i en tid där artisterna behövde låtsas vara lika tråkiga och normala som du och jag.

Fem album att se fram emot 2018 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM

Rock

Rökning