Rheborg, Andersson och Schyffert mycket bra i ”Art”

Foto: KNOTAN/Blixten
Per Andersson., Henrik Schyffert, Johan Rheborg.

Art
Rival, Stockholm. Komedi av Yasmina Reza, regi/översättning Edward af Sillén, med Johan Rheborg, Henrik Schyffert, Per Andersson.

Är det konst eller ett skämt?
En väldigt dyr vit tavla orsakar en spricka mellan tre män och startar bittra bråk mellan vännerna.
Johan Rheborg, Henrik Schyffert och Per Andersson är alla mycket bra.

”Art” har underhållande repliker och komiska scener, men det är ingen fars. Första gången jag såg den i Sverige var med Sven-Bertil Taube, Sven Wollter och Johan Rabaeus.
Nu spelar Per Andersson den konstintresserade Sebastian. Han köper en tavla som är mest vit för 650 000 kronor. Detta provocerar hans bäste vän Markus som vänder sig till deras tredje vän Ivan för att få medhåll.
Men Ivan är den sorten som vill vara vän med alla och försöka medla, vilket blir förödande eftersom både Sebastian och Markus är fly förbannade. Tavelköpet visar sig släppa loss någonting annat, en signal om förändrade roller i gruppen. Johan Rheborg utstrålar en bottenlös ilska, är fenomenalt förbannad när hans auktoritet verkar undergrävas.
Den här enaktaren växlar mellan scener där de är två, alla tre eller där en och en berättar för publiken vad de tänker. Hur de reagerar. De talar som terapeuter och är fullt medvetna om sina brister. Det finns inget för publiken att fylla i. Rheborgs rollfigur har analysen klar om varför han blir så besviken och arg.

Edward af Silléns nyöversättning flyttar pjäsen från Paris till Stockholm, från 1990-tal till idag och färska irritationer kring mobiltelefoner. Psykoteraputen Per Naroskin apostroferas flitigt. Ivan kallas för katastrofalt överseende när han försöker vara trevlig. I en sidohistoria har han bekymmer inför sitt bröllop, vilket leder till ett kul utbrott där Henrik Schyffert briljerar.
Per Andersson har en scen där de skruvar upp farsfaktorn så mycket det går. Men i botten är det ett drama om bräcklig manlig vänskap där alla tävlar om att såra varandra. Kvicka författaren Yasmina Reza har också skrivit ”Massakerguden”, en annan avklädning där ett artigt möte urartar i brutala gräl.

”Varför träffas vi?” säger en i trion när splittringen urartat. Det kan vi som tittar på också undra, medan vi fnissar bekymrat.

avJens Peterson

ARTIKELN HANDLAR OM