Här i Sverige chansar vi inte

avFredrik Virtanen

NÖJE

Läs Fredrik Virtanens krönika

1 av 4 | Foto: Thomas Johansson, Pether Engström, Peter Kjellerås
Winnerbäck syns hela tiden i SVT, Carl Jan och Maria i "Let's dance", Nina sjunger om kolonialism.

Kära Ndugu,

Hur har du det?

Jag mår bra.

Här i Stockholm är det i slutet av januari – ja, det är det väl hos dig också - så inget nytt händer. Tvärtom hyllas det gamla i oändligt många galor.

På tv ser många människor som bor långt ifrån större städer på kända gamla program som heter ”Let's dance”, ”På spåret”, ”Antikrundan”, ”Postkodmiljonären” och ”Körslaget”.

”Lets dance” och ”Körslaget” är speciella eftersom i dansprogrammet kan ingen dansa och i sångprogrammet kan ingen sjunga stämmor fast det är just vad körer bör göra. Visst verkar det lustigt, Ndugu, men folk tycker om det.

En av västvärldens stora rockstjärnor, Bruce Springsteen har du nog hört talas om även om han är större i Sverige än någon annanstans, ska hit på turné igen och många tycker faktiskt att det är roligt. Han släppte just en ny skiva igen också, den var inte rolig den heller. Bara sången ”The wrestler” är värd att lägga i innerfickan.

Samtidigt uppträder en av Sveriges största rockstjärnor, Lars Winnerbäck, just nu varannan dag på Sveriges Television i en lång trevlig reklamfilm. Så nu köper ännu fler hans musik. Det är som en spiral där det som är stort bara blir större. Det är enklast så. Winnerbäck ska också spela varje dag på popfestivalen Hultsfred. Det är säkrast så.

Vi tycker om säkra kort i Sverige, Ndugu, det ska vara maximal träffyta, att chansa är oklokt. Speciellt nu när det är global lågkonjunktur (även om vi svenska medborgarna fått både skattesänkningar och billigare lån).

Sveriges mest kända sångerska, Carola, planerar comeback och det tycker alla om. Reportagetidningen Filter fick göra ett stort pr-reportage som kom ut precis lagom till SVT:s hyllningsfilm i förrgår. Sådan är marknadsekonomin i nöjeskulturindustrin, Ndugu. Alla vill ha en bit av de största kakorna och småkakorna struntar man i.

Och snart är det jättetårtan Melodifestivalen, en sångtävling utan stora stjärnor i år, som jag egentligen tycker är trevlig. Men proportionerna, Ndugu, proportionerna! Det har blivit helt bananas. Till och med morgontidningar har blivit tokiga i den allra största gemensamma nämnaren i vårt land. Så att även de kan tjäna en slant på den, förstås. Under tiden drunknar - eller dränks, faktiskt - allt annat som vågar hända samtidigt. Men det är bara i två månader, Ndugu. Därpå börjar ”Expedition Robinson” och sedan är det ”Allsång på Skansen”.

Du förresten, Ndugu! Du bor ju ute i stora världen, så jag undrar vad du tycker om att Sveriges popkulturella elit fått upp ögonen för det som i alla fall för fem år sedan, innan miljön, var hela världens största gemensamma nämnare: globaliseringsfrågan.

Rockbandet A Camp med Nina Persson från The Cardigans sjunger nämligen om ”kolonialismen” på en hel cd, ”We're gonna party like it's 1699”, och den berömde regissören Lukas Moodysson gör en film med namnet från en utdöd elefant från din kontinent, ”Mammut”.

De är ok, men misslyckas på olika vis, Lukas med själva hantverket medan A Camp bara gör skickligt hantverk, tycker jag. Men det vore mer spännande att veta vad du tyckte, älskade fadderbarn.

Som sagt, allt är bra här, jag hoppas att jag valde rätt saker att berätta om i brevet. Du fyller tio år om en vecka. Hoppas att du får en ljuvlig födelsedag.

Med bästa hälsningar,

ARTIKELN HANDLAR OM