Mejla

Jan-Olov Andersson

Villius röst kommer aldrig att tystna

Publicerad:

Hans Villius är död.

Här kan man verkligen tala om en röst som har tystnat.

Men som egentligen aldrig kommer att tystna, då den lever vidare via ett antal klassiska tv-dokumentärer.

Jan-Olov Andersson.

Ett av djungelordspråken kring populära serietidningshjälten Fantomen lyder så här:

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.

Hans Villius behövde aldrig ta på sig rock, hatt och solglasögon för att kunna gå på gatorna som en vanlig man.

Han var aldrig någon som sökte kändisskapet. Trots att han i åratal var en av svensk tv:s största profiler, såg de flesta som mötte honom på gatorna, en alldeles vanlig svensk man. Varken mer eller mindre.

Det var rösten som gjorde honom känd.

En rätt säregen berättarröst, väldigt lätt att känna igen, med lätt Kalmar-dialekt, som kom att ledsaga miljontals svenskar genom en mängd historiska tv-dokumentärer.

Ett kort mellanspel när även ansiktet Hans Villius blev känt, var när Bo Widerberg gav honom en biroll som justitieminister i sin succéthriller ”Mannen från Mallorca” (1984).

Att Hans Villius var professor, filosofie doktor och docent i historia var heller inte något som nämndes särskilt ofta.

Det behövdes liksom inte.

Man kunde sitta i tv-soffan och egentligen inte vara särskilt intresserad av att se ett tv-program över huvud taget. Särskilt inte ett historiskt program som utgick från gamla svartvita stillbilder. Lite halvsuddiga. Några alldeles vanliga människor som bara stod där. Ingen som helst dramatik.

Så började Hans Villius att prata.

Han kunde börja med:

Året var…

Eller:

Mannen på bilden hette…

Och sedan var man fast. I tv-rutan kunde vi stirra på samma tråkiga bild i minuter. Ibland zoomade man kanske in på någon detalj. För att något skulle hända i rutan.

Spelade ingen roll.

Man hörde bara Hans Villius röst. Så trovärdig, så övertygande. Det var som att han hade en märklig förmåga att tränga in bakom kulisserna i gamla stillbilder, få veta hela historien om människorna på dem och varför bilden över huvud taget hade tagits – och sedan förmedlade han de kunskaperna till oss.

Naturligtvis handlade det egentligen om vanlig professionell journalistik. Att skaffa fram fakta och sedan presentera dem så övertygande som möjligt.

Grejen var att just det gjorde Hans Villius bättre än de allra flesta. Både när det gäller språket och engagemanget.

Han gjorde det så bra, att han, förstås, blev parodierad. Att han på senare år även hyrdes in för att ge ökad trovärdighet till dator- och tv-spel. Därför känner även yngre generationer till hans röst, utan att nödvändigtvis veta vem den tillhör.

Historiska dokumentärer om allt från ryska revolutionen till skotten i Dallas, när USA:s president John F. Kennedy mördades 1963, till serien ”Hundra svenska år”, om 1900-talets Sverige. Allt har ackompanjerats av Hans Villius berättarröst.

Han har sannerligen inte gjort dessa serier själv. Många av dem har haft Olle Häger som producent. I några av dem har Hans Villius ”bara” varit berättarröst.

Men det är inte så bara. Just nu, när han gått bort, känner man mest saknaden av den bästa historieläraren man har haft.

avJan-Olov Andersson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM