Lågmälda skurkar tar priset

NÖJE

Det är framför allt med munnen som Heath Ledger (1979-2008), med sin sista fullbordade filmroll, som Jokern i Batman-filmen ”The Dark knight”, skriver in sig i filmhistorien.

Visst, han har ett karismatiskt utseende och utspel rent generellt.

De sönderskurna mungiporna liksom förlängda av clownens utsmetade rödfärg. Flottigt hår. Stirrande blick. En frän, provocerande och totalt hänsynslös attityd stulen rakt av från Malcolm McDowells rollfigur Alex i en av alla tiders bästa filmer, ”A Clockwork orange” (1971).

Ledger har själv berättat att det var en inspirationskälla.

Men det är hans sätt att väsa fram replikerna ur mungipan, samtidigt som tungan far in och ut ur munnen på ett reptilliknande sätt, som gör Ledgers Joker oförglömlig.

Om det räcker till en Oscars-nominering, eller rentav vinst, i så fall den första som någon vunnit efter sin död sedan Peter Finch (1912-1977) vann för ”Network” 1977, återstår att se.

Jag är tveksam, ibland pendlar Ledger på gränsen till överspel. Han borde snarare ha vunnit för två år sedan för sitt lågmälda porträtt av en bögcowboy i ”Brokeback mountain”.

När det gäller filmskurkar, har regeln ”less is more” fungerat i Oscars-racet. Minns Anthony Hopkins som Hannibal Lecter. Eller Javier Bardem som Anton Chigurh i ”No country for old men”. Fast den 39-årige spanske skådisen har erkänt varför hans rollfigur pratar så långsamt och monotont:

– Det var enda chansen att min spanska brytning inte skulle märkas så tydligt…

ARTIKELN HANDLAR OM