Jag må vara en snobb – men jag har ju rätt

NÖJE

ATLANTIC CITY. Råkar ha på mig kostym.

Då kommer turisterna i Atlantic City fram och frågar var de ska checka in.

Jag ber Vegas om ursäkt för att jag över huvud taget visar mig i den usla kopian på sura östkusten.

Foto: Tom T. Hall.

På vägen ner längs Garden State Parkway ber Alle vid upprepade tillfällen att jag ska ska låta bli att jämföra med mitt satans Vegas.

– Kan du lova att inte hålla på och gnälla om hur mycket bättre allting är där? Det blir så trist, säger han och försöker ratta in något annat än de Bon Jovi-spår de fortfarande pluggar på radiostationerna längs the Jersey shore.

Jag lovar försöka – och det första jag kläcker ur mig när vi så småningom glider ner mot den där ruttnande boardwalken är att det inte precis känns som att åka in på Strippen.

Alle tittar bittert på mig, jag rycker på axlarna och på den vägen fortsätter det.

Men vadå, det är ju sämre än i Vegas.

De har ju inte ens levande lejon i glasburar på sina kasinon.

Eller bergochdalbanor på taken.

Och klientelet får en Jerry Springer-show att framstå som Nobelfesten.

Jag sätter alltså på mig kostym, för när jag gamblar vill jag åtminstone låtsas att det är lite high life och razzamatazz.

Men trots att vi bor på Borgata, det som ska föreställa top of the line i detta Jerseys Ullared, funkar det inte alls.

Jag hinner knappt ur hissen förr-än det kommer fram nån jöns i träningsoverallbyxor och frågar var han ska checka in.

När jag lite senare står och väntar på Alle utanför muggen vill en annan tomte med flottiga hårrester instoppade i basebollkepan ha hjälp att växla in sin femdollarvinst från en pokermaskin.

Och sen är det nån som har synpunkter på köerna till buffén.

Så är det alltså i Jersey: ha något annat än mysdräkt och dom tror att du äger ett kasino.

Alle?

Well, när jag hittar en plats mellan träningsoverallerna vid ett roulettbord knackar han mig på axeln och säger att han ska gå en vända på egen hand.

Sen ser jag honom inte mer.

Dagen efter hävdar han att han hade en trevlig kväll – från stunden han slapp höra om hur det fungerar på Bellagio.

Hm.

Själv satt jag kvar och läxade upp dealern för att servitrisen tog tjugo minuter på sig att komma tillbaka med en Wild turkey on the rocks: ”Så är det aldrig när man spelar i Nevada ...”

Fast här ska inte bes om ursäkt.

Jag må vara Sin City-snobb och korkad och jobbig, men ... ja, jag har ju rätt.

ARTIKELN HANDLAR OM