Katy Perrys knäppa pr-jippo

Markus Larsson har träffat Katy Perry i Stockholm.
NÖJE

”Vad heter sardin på svenska?” undrar Katy Perry.

”Sardin”, svarar någon.

Mycket mer säger inte stjärnan under sitt mycket märkliga pr-besök.

Som den amerikanska presidenten Donald Trump skulle ha sagt:

Vad är det här för covfefe?

Ja, det kan man fråga sig.

Katy Perry är i Stockholm för att marknadsföra sitt kommande album ”Witness”.

Vi sitter därför i ett trångt mötesrum på skivbolaget. Perry tycker att vi sitter packade som sardiner.

Meningen är att hon ska spela upp några nya spår för media, branschfolk och några väl utvalda influencers. Och i stället för att svara på frågor om, säg, musiken ställer hon gärna upp på en selfie.

Det är allt.

Nej, det är verkligen allt.

Innan uppspelningen börjar är Katy Perry charmig, vänlig och på strålande humör. Hon skojar med stela skivbolagschefer, hyllar pressen – ”sträck på er, ni är viktigare än någonsin” – och passar på att hylla Stockholm.

”Jag älskar Stockholm. Alla är så jävla vackra och smala. Det måste vara något med maten.”

Som om den svenska fåfängan behövde mer uppmärksamhet och egosocker.

Sedan lyssnar vi på sex stycken låtar: ”Witness”, ”Hey hey hey”, ”Power”, ”Mind haze”, ”Deja vu” och ”Save as draft”.

Medan musiken pågår finns det inte så mycket att göra. Några antecknar. Andra diggar försiktigt genom att guppa med hakan upp och ner, upp och ner. Alla applåderar artigt efter varje låt.

Katy Perry sitter vid huvudänden av bordet vid en laptop och ser halvbekväm ut. Hon dricker mineralvatten med is och lime och sugrör och vet inte riktigt var hon ska titta. På sina extremt väldesignade naglar? På sin dyra klocka? Ut genom fönstret?

På ett sätt måste det här, att presentera något man har jobbat på i månader i ett litet rum i Sverige, vara värre än uppträda på ett fullsatt Wembley.

Enda gången som Katy pratar om musiken är när hon förklarar titeln ”Save as draft”. Det är när man skriver ett mail i affekt men inte trycker på ”skicka”.

Sedan är det dags att ställa sig i selfiekö. En kollega hjälper att ta bilder med min smartphone.

Klick-klick. Katy Perry frågar om någon har ett tuggummi. Slut.

Pr-jippot är inte anpassat för journalistik i traditionell mening. Men det är skräddarsytt för influencers. Influencers gör sig själva till företagens och artisternas annonsplats, och de behöver inte mer.

Ett foto räcker för att sprida deras kärleksfulla peppbudskap till följare i sociala medier. Vilket så klart är ett mer effektivt och tacksamt sätt för Katy Perry att göra reklam än att tvingas svara på frågor.

Mycket fascinerande.

När jag står där och vill sjunka genom golvet inser jag att Katy Perrys jippo kan vara nöjesjournalistikens framtid.

FAKTA

Så låter Katy Perrys nya låtar

”Witness”
Titelspåret från kommande skivan är uppspelningens höjdpunkt. En väldigt lyckad mix av tuggummipop och gospelinfluerad house.

”Hey hey hey”
En mer typisk Katy Perry-låt där den hårda rytmen bestämmer över verserna och refrängens stamningar. Eller refräng och refräng. Känns spontant som om Perry gl-gl-gl-glömde bort den.

”Power”
Har Perry någonsin varit lika progressiv och excentrisk, rent musikaliskt? Förvrängda robotröster och trumrullningar nitas fast av ett trapinfluerat hiphopbeat.

”Mind maze”
Perrys soulinsperade och autotune-saltade sång packas även här in i en förvånansvärt skruvad produktion. Bäst? House- och technoeffekterna som lyser upp refrängen.

”Deja vu”
Passande titel. Ordinär och odynamisk discopop som vi har hört förut, lite för många gånger.

”Save as draft”
Perry skildrar en svartsjuka och ilska som kan få vem som helst att tappa det och skriva ett mail som man ångrar. Hårda tangenttryckningar hörs i låtens produktion, för tydlighetens skull.

ARTIKELN HANDLAR OM