Kikkis mor: Låt oss prata

NÖJE

Biologiska mamman om att lämna bort sitt barn: Jag har ångrat mig

Foto: MAGNUS TORLE
Följer dottern på avstånd Elsa Hedlund har genom åren haft sporadisk kontakt med sin dotter men hon har noga följt Kikkis karriär på avstånd.

Kikki Danielsson, 52, lämnades bort som 4-åring.

Efter dotterns rattfyllor, kriser och fortkörning träder nu hennes biologiska mamma fram.

– Snälla Kikki, kom hit så får vi prata, säger Elsa Hedlund, 71.

Foto: LASSE ALLARD
"INTE FÖR SENT" "Kanske är det ännu inte för sent för oss att finna varandra", säger Kikki.

Kikki Danielssons första minne i livet är förknippat med stark rädsla.

Hon är fyra år och ligger i sin säng i det iskalla rucklet på skånska slätten när hennes far säger att ”imorgon kommer en tant och en farbror för att hämta dig”.

Därefter finns bara minnet av en svart bil och hur hon sitter och gråter.

–Sedan är det helt svart i några år. Jag har inga fler minnesbilder, säger Kikki.

Under alkoholistbehandlingen efter den första rattfylledomen 1999 hittade hon delar av förklaringen till sin dåliga självkänsla i barndomen.

Dramatiskt avsked

Elsa Hedlund minns det dramatiska avskedet ur en mammas perspektiv.

Familjen var mycket fattig, hon låg i skilsmässa med den 20 år äldre maken och var sjuk i den reumatism som även Kikki ärvt.

Utan föräldrar

–Min man var tvungen att fatta beslutet. När de kom från barnavårdsnämnden sa de att han redan hade skrivit på och att jag också skulle göra det. Jag var så ung och jag visste inte vad jag skulle göra, säger Elsa Hedlund.

Hon hade själv vuxit upp utan föräldrar och fått lilla Ann-Kristin som 18-åring.

–Jag var väldigt ung och hade ingen familj och ingen inkomst. Jag var inte mogen för ett sånt beslut.

–Jag har själv bott på barnhem och ville inte att hon skulle hamna där, så det satte jag stopp för, säger Elsa Hedlund.

Kikki och hennes lillasyster lämnades till två olika fosterfamiljer. Brodern stannade med mamma.

–Jag har ångrat det många gånger. Men jag var ung och hade inga egna föräldrar som kunde ge mig stöd. Fast många förstår ju inte det, säger Elsa.

Kikki fick flytta in hos familjen Danielsson i Småland där hon snabbt blev dotter i huset. Paret var överlyckliga för att få ett barn och gjorde allt för att ta hand om den skyddslösa flickan.

Och det var under det första året i sin nya hemmiljö som 5-åriga Kikki gjorde scendebut med ”När Jesusbarnet låg en gång” i Göteryds kyrka.

I början var familjen Danielsson bara en tillfällig lösning.

Men när Kikki var sju år skrev hon själv ett brev till sin mamma där hon bad att få byta föräldrar.

Då var hjärtat nära att brista på Elsa.

–Hon skrev att hon ville heta Danielsson och det kändes så hårt. Men jag kunde inte börja diskutera det. Hon var ett barn och det hade bara gjort henne mer ledsen, säger Elsa.

Även om de höll kontakten blev det en brytpunkt i mor–dotterrelationen.

–Jag har alltid vetat om att Elsa finns men aldrig känt att hon är min mamma. Det låter hemskt, men så är det, säger Kikki.

Tystas av mobbning

I skolan var Kikki en av klassens bästa elever. Men mobbningen fick henne att tystna.

För att skydda sig mot knytnävar på rasterna sprang Kikki till de äldre pojkarna. Om hon sjöng fick hon 10 öre och beskydd.

Men det fanns även plågoandar i lärarkåren.

–När jag var 9–10 år blev jag instängd i en bastu av min fröken. Jag fick fruktansvärd panik. Sedan dess går jag inte in i en bastu, berättade Kikki för Aftonbladet.

Mamman får inget veta

Trots regelbundna kontakter fick Elsa Hedlund inte veta vad som pågick förrän Kikki blev vuxen.

–Om jag fått reda på vad som hänt hade jag åkt till skolan och då vet jag inte vad jag hade gjort, säger hon.

Efter skolan fick Kikkis karriär rejäl fart.

Hon flyttade till Växjö för att läsa till lärare på högskolan.

Men så fick hon höra att det då ganska okända dansbandet Wizex sökte en sångerska. Kikki hade hört dem och tyckte att de var så dåliga att till och med hon borde ha en chans.

Resten är dansbandshistoria.

Det utmobbade fosterbarnet blev en ikon i svenskt nöjesliv, vann Melodifestivalen och sålde 3,5 miljoner skivor med bland annat Wizex, Roosarna och som soloartist.

Elsa Hedlund hade hunnit få en ny familj med ny man och fem barn – Kikkis halvsyskon.

Följer Kikki på distans

Även om kontakten med den bortlämnade dottern blivit mer sporadisk följde hon Kikki under glansåren på 70- och 80-talen – men på diskret distans.

–Jag var så stolt över henne och gick på så många spelningar som jag hade möjlighet till. Men jag höll mig i bakgrunden.

–Jag tycker inte om att bli presenterad som Kikkis mamma. Då blir känslan av att det var jag som lämnade bort henne så stark och den klarar jag nästan inte att ha. Och den blir ju bara värre ju äldre man blir, säger Elsa Hedlund.

Skiljer sig från Kjell

1982 lämnade Kikki Wizex där hon även haft ett långt förhållande med kapellmästaren Mats.

Hon blev stjärna i Roosarna och gifte sig två år senare med bandets kapellmästare Kjell Roos och flyttade till Hälsingland.

Tillsammans fick de barnen Viktor och Emma.

Men sedan kom ödesåret 1999–2000.

I juli kör Kikki av vägen med 2,44 promille alkohol i blodet. Hon åtalas för grovt rattfylleri och döms till samhällstjänst, indraget körkort och 14 månaders behandling för sin alkoholism.

I december samma år spricker äktenskapet med Kjell Roos och paret separerar.

Och i februari splittras Kikki och Kjells band Kikki Danielssons.

Alkoholismen leder till att Kikkis liv hamnar i blixtbelysning.

Under alkoholterapin bubblar trauman från barndomen upp tillsammans med den dåliga självkänslan från förr.

Ändå reser hon sig, deltar i Melodifestivalen 2001 och gör succé.

Därför är chocken total när Kikki i januari 2004 åter grips efter att ett utandningsprov gett utslag på 0,23 promille.

Bygger upp självkänslan

Hon drar sig undan offentligheten, får psykologhjälp, tränar, försöker skaffa sig bättre matvanor och går på AA-möten för att ta tag i sina problem. Självkänslan byggs sakta upp igen – men vägen är lång och Kikki är hård mot sig själv.

–Jag blir inte glad när jag ser mig i spegeln på morgonen. Jag tycker att jag är ful och känner att jag måste göra något åt det, sa Kikki till Aftonbladet för två månader sedan.

Förlorar körkortet

Drygt en månad senare fastnar hon i en fartkontroll och mister körkortet. Förseelsen kostar henne dessutom jobbet som Vägverkets ambassadör för alkolås på bilar.

Elsa Hedlund har med sorg och maktlöshet sett hur tragedierna avlöst varandra för dottern.

–Men vi har aldrig pratat om det eller alkoholismen.

Finns alkoholism i släkten?

–Nej, och själv är jag en riktig brännvinshatare.

Händer det att du känner skuld för det som hänt henne?

–Ja, det är naturligt. Om jag haft henne själv kanske allt det här aldrig hade hänt. Så tänker man. Men jag vet att hon hade det bra hos Danielssons. De kunde ge henne saker jag aldrig kunnat ge.

Är det något du skulle vilja hälsa Kikki?

–Göm dig inte utan gå med högburet huvudet. Du har inte skadat någon annan – bara dig själv. Hör av dig, jag finns här. Jag skulle vilja att vi kunde sitta ner och prata. Och försök låta bli att dricka och håll bilen hemma.

Kikki vill inte att Elsa tar på sig för mycket:

–Jag har aldrig lagt någon skuld på henne för att det blev som det blev. Det finns en mening med allt, och meningen med det här är kanske att jag ska lära mig saker om mig själv.

–Och kanske är det ännu inte för sent för oss att finna varandra.

Dan Panas