”Det mesta som sägs är av avund”

NÖJE

Rikard Wolff om Cornelis-priset, stugdrömmen och kärleken till André

1 av 3 | Foto: Bland storheter Rikard Wolff är årets Cornelis Vreeswijk-stipendiat och hamnar nu i sällskap med musikaliska storheter som Monica Zetterlund, Freddie Wadling och Sven Zetterberg.

Rikard Wolff är tyst en stund.

Sedan svarar han, med den där karaktäriska, nattsvarta rösten.

– Visst bryr jag mig när det skrivs om mig. Jag känner mig både smickrad och förnedrad.

Årets Cornelis Vreeswijk-stipendiat Rikard Wolff, 50, och hans pojkvän André Christenson, 20, uppehåller sig i ett hotellrum i Grisslehamn. Hit tog de till flykten när värmeböljan för några dagar sedan slog mot Sverige med en förlamande kraft.

De har badat, gått promenader och ätit goda middagar.

– De har en barpianist här på hotellet och i går kväll gick jag upp och sjöng några Edith Piaf-låtar med henne, säger Rikard Wolff och kryper upp på en av de saltstänkta klipporna.

”Mycket pengar”

Här har han tillbringat delar av sin barndom och nu funderar han på att använda stipendiatpengarna till att köpa ett hus i krokarna.

– Fyrahundratusen är mycket pengar. Jag funderar på att använda dem som grundplåt till att köpa ett lantställe här, det har länge varit en dröm att ha ett sommarhus. Eller så ska jag använda pengarna till att ta ledigt ett år och fylla på batterierna.

Nyheten att Cornelis Vreeswijk-stipendiet gått till just honom kom som en överraskning.

– Jag blev jätteglad och oerhört smickrad. Idoler till mig som Mikael Wiehe och Monica Zetterlund har fått det tidigare, så det är fantastiskt roligt. Det är alltid kul att bli uppskattad.

Överdrivet kaxig

Har du ett bekräftelsebehov?

– Jag har ett stort bekräftelsebehov. Men jag kan vara både överdrivet kaxig och oerhört blygsam med skitdåligt självförtroende. Hur jag hanterar det? Jag försöker få till så att dagarna när man uppträder är de goda och dagarna hemma med gardinen neddragen är de dåliga. Men ibland blir det tyvärr tvärtom... Fast jag tror att de flesta inom artistyrket är sådär.

Kluven känsla

Hur är det med kärlekslivet?

– Kärlekslivet är alldeles utmärkt. Vi träffades ute, ett vanligt barhäng, och har varit tillsammans i snart tre år nu. Vi förlovade oss för ett år sedan och trivs alldeles förträffligt. Jag vill inte prata om bröllopsplanerna, det var så mycket tjafs förra året.

Kan man inte bli lite smickrad av att folk är så intresserade av ens privatliv ändå?

– Absolut, det är en jättekluven känsla av fåfänga och förnedring i detta. Man känner sig både smickrad och förnedrad när det skrivs om en. Det är klart att André är ung, men det är 2008, jag tycker det är konstigt att folk pratar. ”Karln är nästan 50 år och det är en 20-årig pojke, är inte det too much?” säger nog många. Men det mesta som sägs är av avund.

Hade det varit annorlunda med en man och en yngre kvinna?

– Ja, jag tycker att det finns ett spår av homofobi i den här historien. Men varje kärleksmöte har ett gränsöverskridande, vare sig det är nationalitet, religion, ålder, eller bara faktumet att man är två olika människor.