Dylan öppnade tårkanalerna

NÖJE

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden

1 av 3 | Foto: SVINIGT Flera stora skådespelare turas om att spela Bob Dylan i filmen om hans liv. När Ledger gestaltar den levande legenden yttrar han den karaktäristiska repliken ”I worship women, everybody should have one.”

Förr grät jag alltid på bio.

På sistone har jag inte kunnat.

I går kom känseln tillbaka.

Inte nog med att jag är en mycket lättroad biobesökare – jag trivs med en tvåplusfilm så länge den inte är indie – jag låter mig också gärna duperas av både ärlig och oärlig sentimentalitet.

Men på sistone har det varit annorlunda. Tårarna rinner inte längre när hjälten blir lämnad av hjältinnan på perrongen.

Kanske har jag blivit mentalt förstoppad med åren, kanske är det antidepressiva tabletter, kanske är det lägre kvalitet på Hollywoods tårkanalsproducenter, vad vet man.

Men i går, det var vid halv tio på förmiddagen och jag drack kaffe, var det förhandsvisning av Todd Haynes ”I’m not there” på biografen Sture och jag blev till liv.

Filmen går upp i februari och det är alltså den som är omtalad för att Cate Blanchett spelar Bob Dylan. Det gör även Christian Bale, Heath Ledger, Richard Gere och Ben Wishaw.

Bale är den enda som är elektrisk nog för att göra Bob full rättvisa, men Blanchett är ekvilibristisk och Ledger får den festligaste repliken från en av Dylans svinperioder (”I worship women, everybody should have one”).

Det är ingen sorglig film. Det är ingen glad film. Det är inte en film man spikar upp på väggen eller plockar ner heller, för den delen. Jag vet inte om det är ett mästerverk, eller bara en bra film, eller om den är begriplig om man inte är Dylan-kännare, eller om den är begriplig om man är Dylan-kännare. Det handlar om nivåer av förståelse och kanske av runk.

Men.

Men.

Den. Är. Bob Dylan. Den är Bob i varje fiber, i den utsträckning någonting som inte de facto kommer direkt från Dylan kan vara det. Jag uppfattar att Todd Haynes har en perfekt förståelse för Dylan, vilket man inte kan säga om många, och jag grät för att jag hade glömt hur mycket jag verkligen, verkligen älskar Bob Dylan och jag kom ihåg vad han betytt för mig och jag grät för att han kommer att dö medan jag lever och att det kommer att kännas så eländigt och tomt.

Bob har alltid funnits i mitt liv och jag har nog alltid delat in världen i Bob och Mr Jones och det kommer aldrig att skrivas en vackrare sång än ”Sad eyed of the lowlands” och ”I’m not there” väckte allt detta till liv och det var omtumlande fantastiskt.

På väg därifrån hade jag stor lust att köra på en cyklist som i regnet trixade på Kungsgatans mittlinje.

Jag har alltid avskytt cyklister.

Fråga Fredrik

Jag var bara tvungen att lägga in en kommentar kring detta med kändis. Jag heter Keith Palmroth och vann den första ”Villa Meduza” 1999. Det har bara varit till min nackdel att ha varit med i den här soppavärlden. Människor som inte har något vettigt innehåll i sitt vardagsliv, ja då kanske man söker ett kändisskap för att man inte är någon eller något utanför det massmediala. Jag tycker att det är ganska enkelt att definiera vad som är en kändis och till detta kvalificerar inte en enda soppamedlem. Det flesta andra kändisar producerar ju något, musik eller något annat viktigt. Det är inte att vara kändis bara för att man kan supa och mingla. Man gör en sån här sak för att man vill bli en erfarenhet rikare i sitt liv, inte för att bli känd. Förresten kan vi väl inte prata om kändisar i Sverige. Det finns några fåtal i detta avlånga land som kvalificerar sig till detta. /En förre detta dokusåpadeltagare

Svar : Det borde starta ett "Anonyma dokusåpamissbrukare" där offren salmlas i ring så får du hjälpa dem.

Hej Fredrik. Det var länge sen jag läste dina artiklar ordentligt, har bara skummat dem men konstaterat att du har blivit så balanserad och mjuk. Din senaste artikel var verkligen på pricken. Lycka till med fortsättningen på livet och kärleken. Kram Ann-sofie

Svar : Tack! Jag har alltid varit balanserad, dock. Alldeles för.

Hej Fredrik. Du har fel! Det handlar inte om avundsjuka, det handlar om att många kändisar sprider idiotiska värderingar. Och det verkar vara de största nonsens-snackarna som får det största löputrymmet och som blir imiterade av folk med svagt självvärde.

ARTIKELN HANDLAR OM