Var en av de bästa programledarna vi har haft

”En av de mest allmänbildade människor jag haft förmånen att arbeta med”

1 av 2
NÖJE

John Chrispinsson var en av de mest allmänbildade människor jag haft förmånen att arbeta med.
En naturbegåvning i tv-rutan.
Dessutom rolig som fan, men den biten av honom fick väl aldrig riktigt tv-tittarna se.

Herregud, ska alla bra människor plötsligt gå bort.
Häromdagen Gösta Ekman (1939-2017), en av alla tiders största svenska skådespelare och komiker.
Nu John Chrispinsson, vid blott 60 års ålder.
En radio- och tv-profil som för min del gärna hade fått blomma ännu mer i rutan.
Men han hade ju så många andra järn i elden också.
P1:s aktualitetsprogram, Historiska klubben från Vetenskapsredaktionen och i Utbildningsradion med direktsända seminarier om politik, ekonomi och författarintervjuer.
Han skrev prisbelönta böcker om historia.


De flesta tv-tittarna känner nog igen honom från senare års Nobelsändningar, valvakor, kungliga bröllop och dop och ”Gomorron Sverige”.
Innan dess ledde han litteraturprogrammen ”Röda rummet” (ihop med Gunilla Kindstrand) och ”Bokbussen”.
Och han ledde Melodifestivalen 1989 ihop med Yvonne Ryding, det året när Tommy Nilsson vann med ”En dag”.
Ett jobb han då naturligtvis fick för att han hade fått sitt genombrott med ”Svepet”. Ett nyskapande nöjes-, kultur- och aktualitetsprogram som han ledde under fyra säsonger 1988-1990.Ett direktsänt program från SVT:s Studio 5 som hade fyllts med inbjuden pubik som minglade runt med öl i händerna. Det retade sig somliga på.
Ett program som var en till synes enda röra av intervjuer, debatter, reportage och uppträdanden. Det retade sig också somliga på.
Ett program som skulle ledas av en i tv helt oerfaren programledare, även om han hade varit med om att ge Radio Stockholm hög status. Det oroade sig somliga för.
En oerfaren programledare som dessutom inte hade några manus utan gick helt på intuition. Det oroade sig somliga i tv-produktionen för.
Inte projektledaren Örjan Öberg (som gick bort för fem år sedan, 81 år gammal). Han gillade kaos och kontroverser och att låta andra blomma.
Inte den andre chefen, Casten Almqvist (numera högsta TV4–chef), heller. Han hade ju jobbat med Chrispinsson på Radio Stockholm och visste hur han fungerade.



En gång som radioreporter retade han gallfeber på självaste Ingmar Bergman.
Demonregissören ville inte veta av några konstigheter och när Chrispinsson dök upp på en presskonferens med direktsändningsutrustningen på ryggen, hojtade Bergman:
– Flyg i väg med ditt jävla aggregat!
Under ”Svepets” fyra säsonger var jag tjänstledig från Aftonbladet och jobbade som en av programmets reportrar.
Vi i redaktionen som hade filmat och redigerat våra inslag i förväg, var under varje direktsändning på plats i tv-studion och blev allt mer imponerade av John Chrispinssons lugn.
Medan något inslag rullade, med säg en minut kvar innan han skulle ut i sändning, kunde John Chrispinsson plötsligt testa en ny fråga till den han skulle intervjua på oss. Eller, ibland bara för att få sekunderna att gå, fråga vad vi åt till lunch och om det var gott. Så cool var han.
Han fann sig även i situationer som den när Jan Guillou lämnade studion mitt under en intervju med honom och Stellan Skarsgård, inför premiären på filmen ”Täcknamn Coq Rouge”. Guillou blev sur för en fråga om sitt intresse för vapen.
”Svepet” kunde ibland framstå som så rörigt, att det blev tacksamt att skoja med programmet. Mest lyckat när Galenskaparna & After Shave gjorde det i en tv-sketch, med Anders Eriksson som John Chrispinsson.
Men i verkligheten var ”Svepets” programledare kolugn.
Han hade en värme, som gjorde att de som skulle bli intervjuade inte blev nervösa.
Han hade en social begåvning, som gjorde att han kunde ”ta” alla sorters gäster.
Han hade en vänlig uppsyn och utstrålning, som gjorde att inte ens ”Svepets” värsta belackare kunde tycka illa om honom.



Och där somliga programledare kan mycket om lite, eller lite om mycket, kunde John Chrispinsson mycket om mycket. Allmänbildad som få, men med en folkbildarambition i botten, det fanns en liten historielärare inom honom, som gjorde att han hellre förde samtalen i rutan på en nivå så att så många som möjligt kunde ta till sig det som diskuterades.
Han hade också en härligt torr och underfundig humor, som vi hade stor glädje av i gemenskapen på redaktionen, men som det inte riktigt fanns utrymme för i de program han ledde.
Vi umgicks inte direkt efter ”Svepet”-tiden, förutom att några i redaktionen under åtskilliga år efteråt samlades och åt middag en gång om året.
John och jag brukade skratta åt ett väldigt speciellt inslag vi hade gjort i ”Svepet”.


På den tiden fanns varken mobiltelefoner eller sociala medier.
I direktsändning gick John in i en telefonautomat i tv-studion och låtsades ringa mig i New York. Klipp till ett förinspelat inslag där jag kommer gående på Manhattan. Just när jag passerar en telefonautomat, ringer det. Jag vänder tillbaka och svarar Hallo. Sedan fortsätter vi prata. Han i direktsändning, med saker som fungerar ihop med mitt inspelade inslag.
Under åren efteråt fick vi många kommentarer om det.
Det skrattade vi alltid åt när vi träffades.
– Även trams kan vara bra tv, sa John.
Tv-tittarna lär dock främst minnas John Chrispinsson som programledaren som på ett superproffsigt sätt kunde leda precis vilken typ av program som helst.
Utan att kanske nå den typen av stjärnstatus, var han en av de allra bästa vi haft.