En värdelös final

Scorpions avslutade Sweden Rock – med ett utdraget tråkmaraton

Scorpions

Plats:

Festival Stage, Sweden Rock festival.

Längd:

Två timmar och en kvart.

Publik:

Cirka 15 000.

Bäst:

Uli Jon Roths lila plyschbyxa.

Sämst:

Festivalen fötjänar en livligare final.

Ett dygn efter Aerosmiths skolexempel på arenarockshow.

Det kallas elaka förutsättningar.

Det är ju Aerosmith som är den här festivalens stora kungar. Det är de som borde ha avslutat 2007 års utsålda, solbrända Sweden Rock. Deras föreställning skulle ha blivit en fantastisk, sprakande final av det här kalaset.

I stället: Scorpions.

Det blir ingen fantastisk, sprakande festival av det.

Det blir inte mycket alls.

Det blir ett utdraget maraton, en kavalkad som vägrar tystna, en oändlig rad av kvintettens mindre smickrande låtar.

Man förstår inte.

Det är ju så tråkigt

Redan i tredje låten, ”The zoo”, har tyskarna hunnit bli motpolen till Aerosmiths nattmangling. Ett riff går runt, runt, runt. Tysk hårdrock i muzakform. Talkbox, rundgång och låten får motorstopp, står stilla, tar en cigg. Under tiden går Klaus Meine omkring och kastar ut trumpinnar.

Och det är ju så tråkigt.

Att se något så tråkigt, det är tråkigt.

Man vill ju tycka att Scorpions gör en sympatisk spelning, en redovisning av en karriär fylld av underbara helgrefränger. Man vill höra Klaus Meines nasala röst och bli varm av den, älska att höra den sjunga läderklädd snällhårdrock.

Nu hör man den i drygt hundrafyrtio jävla minuter.

När man väntar på att de ska nå ”Rock you like a hurricane”-crescendot har de fortfarande hälften kvar.

Finns små ljuspunkter

Det finns poänger, naturligtvis, men i sammanhanget förtas de. Det blir för långt, för lugnt, för tradigt. Det kommer ljuspunkter, små förhoppningar tar sats, men sedan faller det igen. Stannar i balladstiltje.

En ihålig innerlighet.

Det finns något lovande i början. En Rudolf Schenker som diggar efter förmåga, ett sting av entusiasm. Men det tar sig uttryck i en splittrad skörd av det nya, som förmodas stå för integritet, och det mindre fängslande av det äldre.

Att ett best of-album kan få Scorpions att framstå som briljanta glömmer man.

Man vill mest gå hem och sova.

Så ska inte rock’n’roll-partyn sluta.

Marcus Grahn

Publisert: