Tack vare MeToo — 2017 var ett exceptionellt popår

NÖJE

Amerikanske filmpampen Harvey Weinstein, 65, måste nog kallas för årets man.

Men det var inte hans år.

På många sätt var allt ungefär som vanligt.

Folk rasade över att årets julvärdar, Lotta Lundgren och Erik Haag, spelade in sina inhopp i förväg.

För det är ju verkligen stor skillnad om en kändis tänder ett stearinljus klockan 14.59 på julafton eller i slutet av, säg, november.

Och är inte Kristian Luuk en alldeles för högljudd och skrikig programledare i ”På spåret”? Ska det verkligen vara så? Borde inte någon avgå?

Och när SVT presenterade sina tittarsiffror visade det sig att Kalle Ankas gula näbb fortfarande satt kvar på tv-tronen.

Den berömda systemkollapsen fick kämpa även under 2017.

En hashtagg som blev en motståndsrörelse

Men när tidningen New York Times publicerade ett reportage om filmproducenten Harvey Weinstein gick lavinen.

Weinstein anklagades för våldtäkter och sexuella övergrepp mot kvinnor som, ofta med filmbranschens goda minne, pågått i decennier.

Vittnesmålen blev en hashtagg och en motståndsrörelse. Tack vare sociala medier utvecklades MeToo blixtsnabbt till ett viralt demonstrationståg som marscherade fram över världen, en mänsklig och kollektiv protest mot en kvinnofientlig orättvisa. I Sverige tog till och med Knugen upp männens förtryck av kvinnor i sitt årliga tal. Det skulle han knappast ha gjort i fjol.

Ingen kom undan och ingen kunde skylla ifrån sig längre. Alla män har tjänat på en orättvis och människofientlig maktstruktur där män hatar och trycker ner kvinnor, mycket tack vare en skamlig och effektiv tystnadskultur. Alla män var tvungna att rannsaka sig själv, sina handlingar, sina positioner och hur de har betett sig privat och offentligt, i relationer och på arbetsplatsen.

De som mot förmodan inte gjorde det är en del av problemet.

Fortfarande långt kvar

Och trots den odiskutabla kraften i MeToo är det bara början, en sorts delseger. Det är långt kvar. Man kan fortfarande ha en otäck kvinnosyn och ändå bli vald till amerikansk president. Donald Trump är ett monstruöst exempel på hur framgångsrik vit, misogyn och heterosexuell makt kan vara.

Den bästa populärkulturen 2017 hade över huvud taget en mer eller mindre tydlig MeToo-etikett, oavsett om filmerna eller serierna släpptes före eller efter oktober.

Dramaserierna ”Better things”, ”Top of the lake”, ”Big little lies”, ”Alias Grace”, ”Godless” och ”The handmaid’s tale” är sex lysande exempel.

De två sista bygger på romaner av den kanadensiska författaren Margaret Atwood. 2017 verkade det som om tiden och samhällsdebatten hann ifatt henne.

Miljömedvetenhet och feminism har varit hörnstenarna i Atwoods författarskap.

I ”Wonder woman” presenterade skådespelaren Gal Gadot en superhjälte som visade att den extremt mansdominerade genren har en ny sheriff. Och universums märkigaste Jedi-riddare heter inte Luke Skywalker längre utan Rey och spelas av Daisy Ridley.

Hiphopen regerar

Den största knallen i musikvärlden blir kanske en parentes när 2017 sammanfattas just nu. Men när strömmad data räknas in i statistiken gick hiphop om rocken och blev den populäraste och kommersiellt starkaste musikgenren i USA i dag. Att hiphop regerar i ett land vars existens bygger på slaveri och ett systematiskt förtryck av den svarta minoriteten är en vacker och knuten näve i luften.

2017 var ett exceptionellt popår, inte minst för att en stor nyhet knappt märktes.

När ”Ghostbusters” renoverades och spökjägarna spelades av en kvinnlig ensemble fick internet en massiv trollinfarkt.

Men när trailern till ”Ocean’s 8” släpptes, där George Clooneys grabbgäng byts ut mot Sandra Bullocks donnor, var det tyst.

Det går framåt, förhoppningsvis.

Hollywoodmännen som anklagats i #metoo 00:45
ARTIKELN HANDLAR OM