E-Type klart bäst – bakom symaskinen!

avJan-Olov Andersson

NÖJE

Lena Philipssons dag bjöd på både tårar och skratt

Foto: Foto: TV4
-

Man upphör aldrig att bli förvånad.

Medan Laleh, Timbuktu, Mikael Wiehe och Eva Dahlgren imponerade musikaliskt, tryckte E-Type gasen i botten – bakom symaskinen!

Jan-Olov Andersson.

Vad var bra?

Det som är viktigast, musiken. Fyra av artisternas Lena Philipsson-tolkningar var riktigt bra. Laleh Pourkarim, som gjorde finfina Orup-komponerade balladen ”På gatan där jag bor” ännu vackrare med sparsam bakgrundsmusik; först bara lite knäpp på fiolen, sedan vanligt fiolspel, en dov orgel som liksom bara mullrade i bakgrunden, mot slutet växelsång med körsångerskan Britta Bergström. Helt ljuvligt.

Men också Jason ”Timbuktu” Diakité, som fräckt ändrade melodi i både vers och refräng av ”Det gör ont”, men ändå inte, och hur som helst fick till ett funkigt sväng. Mikael Wiehe, som sa att han skulle göra schlagerballaden ”Om igen” som Neil Young skulle ha gjort den 1972 och gjorde just det också, fast på skånska. Eva Dahlgren, som förvandlade ”Standing in my rain” till en suggestiv och ständigt stegrande ballad, där hennes spröda stämma blev en intressant kontrast till det stökiga kompet.

Men också det som borde vara nästan lika viktigt, aktiviteterna mellan musiknumren, var bra. Något som deltagarna ihop med tv-producenterna i tidigare avsnitt kanske borde ha engagerat sig lite mer i i förväg. Lenas aktiviteter, först att sy ett förkläde vid symaskinen, sedan att baka, fungerade också precis så som hon hade tänkt sig; alla blev lite mer avslappnade och pratade mer öppet om allt möjligt.

Lena själv var för övrigt utlämnande, rolig, självironisk och känslosam när hon berättade om sin karriär, både med- och motgångar.

Vad var dåligt?

Det går inte att komma ifrån att när Tomas Ledin gjorde sitt mest ledintradiga rockmangel av ”Dansa i neon” kändes det rätt tungt i gumpen. Eller att när E-Type gjorde eurodisco av ”Kärleken är evig” hade det behövts blixtar, dunder och explosioner och en dansande och sjungande körsångerska bredvid honom, för att man inte skulle lägga lika mycket märke till hans bristande röstresurser.

Som helhet annars ett mycket bra program.

Kvällens snyftare?

Lena Philipsson fick göra ett avbrott och torka tårarna ur ögonen när hon berättade om hur de förödande recensionerna efter en turnépremiär 1993 var de mest fruktansvärda ögonblicken i hennes karriär. Och hur hon sedan, som den duktiga flicka hon ville vara, fortsatte turnéen som om allt var som vanligt. Samtidigt som hon dessutom nyss fått sitt första barn, med (numera) exmaken Måns Herngren.

Så hårt som Lena tog recensionerna, främst i kvällstidningarna verkade det som, hajade jag till ett tag och tänkte: Det var väl inte jag som…?

Men nej, det var det inte. Det är aldrig kul att såra någon på det sättet. Har i och för sig skrivit och tyckt om hennes karriär, ända från början, och senast om hennes jubileumsshow som hon fortfarande framför på Cirkus i Stockholm. Den turné hon pratade om såg jag aldrig. Men LP-skivan den byggde på, engelskspråkiga ”Fantasy”, är verkligen den mest poänglösa i hennes karriär. Ett försök att lansera henne som internationell discoartist, där all hennes personlighet var som bortslipad.

Kvällens Åh fan!

Att E-Type var en sådan hejare bakom symaskinen. Han både hjälpte Mikael Wiehe att få på trådarna och gasade sedan så att bordet som symaskinen stod på vibrerade (enligt Timbuktu). Sedan berättade E-Type hur han och polarna som 15-, 16-, 17-åringar köpte tyger, drack bira och sydde om dem till discokläder.

Kvällens replik

Timbuktu om Lena Philipssons aktiviteter:

– Speciellt om man hade gått i nian, hade Lena varit den perfekta foxy lärarinnan i syslöjd och hemkunskap.

Kvällens mest saknade

Laleh Pourkarim. Jo, hon sjöng, som vanligt, magiskt. Och det var lite kul när hon och Tomas Ledin bakade och båda litade på den andre och ingen av dem kunde just någonting, men… nog måste hon väl ha sagt någonting mer vettigt som kunde klippts in då och då, nu är det ju nästan som att hon är frånvarande mellan måltiderna.