Filmen om Bob Dylan har bästa livslängden

1 av 4 | Foto: BLICKAR FRAMÅT ”I’m not there”, med Cate Blanchett i en av rollerna som Bob Dylan, var bäst i år. Men många filmer som ännu inte visats i Sverige ligger redan högt i kurs hos Aftonbladets Jens Peterson.
NÖJE

Årets händelse slog till på filmfestivalen i Venedig.

Bob Dylans musik, surrealistiska bilder som skissade flera versioner av ett liv. Todd Haynes ”I’m not there” var min stora bioupplevelse i år.

Jag har följt Bob Dylan länge och hänger med i filmens referenser. En del mindre Dylan-besatta verkar också ha berörts av ”I’m not there” där sex olika personer spelar Bob Dylan-liknande figurer. Å andra sidan finns det de som tycker att den är obegriplig, lång och rörig.

Så är det med de bästa filmerna. Alla är inte överens.

”I’m not there” är ett mästerskap för mig. Säkert outhärdlig för en del.

På Venedigfestivalen såg jag också ”Försoning” och Ang Lees nakna ”Lust, caution”. Starka stunder framför vita duken.

Men vänta nu, säger ordningsmannen. De där filmerna har inte haft svensk biopremiär.

Nej, just det. Jag kan redan nu skissa på en topp 10-lista för 2008 års svenska biopremiärer. Där finns bröderna Coens ”No country for old men” från Cannes i maj. Där finns ”Juno” och ”Fjärilen i glaskupan”, Sean Penns ”Into the wild” och den alldeles underbara ”Once” om en gatumusiker i Dublin som träffar en tjej från Tjeckien som kan spela piano och sjunga.

”Once” är från 2006, men kommer alltså bli en av filmerna på folks årsbästalistor i Sverige 2008. Årtal spelar ingen roll. Filmer kan få premiär på ena eller andra sidan en nyårsafton utan att det får konsekvenser för världshistorien.

Det är mer intressant om filmerna har lång livslängd. Det är jag säker på att ”I’m not there” kommer att ha.

Filmfestivalerna är viktiga.

Där presenteras filmer som kanske inte får spridning annars. Där riktas strålkastarna mot filmer som då når fler.

De tre stora festivalerna är Cannes, Venedig och Berlin. Där visas många premiärer. Sedan packas filmerna i turnépåse och skickas runt jorden, som till festivaler i Göteborg och Stockholm.

De tre stora är ungefär lika viktiga. En del tycker att Cannes är den finaste, men det är som med allt annat. De som styr Cannes låter gamla bekanta vara med. Oavsett vilka skitfilmer de gör. Cannes odlar sina kontakter, som vilken bilhandlare som helst. Cannes sa nej till ”Amelie från Montmartre” och ”Vera Drake”, men har haft de mest pinsamma bagateller i sin tävling.

Venedig har sina husregissörer. Det är samma sandlådor där som i resten av världen.

Men festivalerna gör att bra film får sin uppmärksamhet. Ang Lee och Todd Haynes lyfte Venedig i år igen. Plus den fantastiska Jesse James-filmen med Brad Pitt. Det är värt att skåla för när det är dags att summera 2007. Eller om det är 2006 eller 2008.

1 av 2 | Foto: Cate som Elizabeth.

Jens listar: Fem filmhöjdare 2007

1. Cate Blanchett

Suverän i allt hon gör. ”Babel” och ”Notes from a scandal” uppmärksammades i början av året. Hon är den bäste Bob Dylan i ”I’m not there” och stark som Elizabeth I i ”The golden age”.

2. ”Darling”

En svensk film som Filminstitutet inte ville stödja, men som blev en av årets höjdpunkter. Den som har något att berätta behöver inte fruktansvärt mycket pengar. Guldbagge åt Michael Segerström!

3. Robert Redford

Hans film ”Lejon och lamm” var inte en av årets bästa, men intervjun jag gjorde med honom i London var en av årets höjdare. Klok, rolig, sympatisk.

4. ”Vid himlens utkant”

Några historier rör sig mellan Turkiet och Tyskland och knyts ihop när olika sorger och tragedier möts. En av årets starkaste.

5. ”Råttatouille”

Det kommer väldigt många animerade filmer. Det här är en av de få som mäter sig med mästerverk som ”Toy story” och ”Hitta Nemo”. Lyckas också reta smaklökarna – trots att man tittar på råttor.

... och det här var årets svalaste

Biodöden

Sorgligt att både Astoriabiograferna och Triangelfilm har gått i konkurs under året.

ARTIKELN HANDLAR OM