”Jag är en romantiker”

NÖJE

Plura Jonsson om att skriva låttexter, sin stora kärlek och favoritplatsen på jorden

1 av 7 | Foto: GILLAR ATT FISKA ”Hade jag inte blivit musiker så hade jag nog gått på sjön”, säger Plura Jonsson som i sin ungdom sökte jobb på Amerikalinjen. I stället blev det ett år på Posten innan han bestämde sig för att satsa på musiken. I november släpper Eldkvarn en ny skiva.

KOSTER. Krabban sprattlar i luften. Försöker desperat att slita sig loss.

– Jag är inte bara spritromantiker, jag är romantiker på allting. Mat, kvinnor, naturen. Jag älskar att leva, säger Plura och släpper ned den lilla krabaten i vattnet igen.

Skagerak har kallat in falska vitten inför årstidens domstol. De senaste dagarnas stormoväder tycks vara upplöst och när båten lägger an på Kosters södra sida skiner Norge drömblått borta i horisonten.

– Vill ni åka flakmoppe? frågar Plura Jonsson och kör iväg med oss på flaket förbi kala skärgårdsklippor, fiskstånd och sekelskiftsvillor.

En slingrig stig för oss till en trästuga i Kosters tätare vegetation. Det var här Plura i oktober 2006 satte sig ned på terrassen vid rönnbärsbuskarna, greppade pennan och skrev raderna ”Det här är ingen sång, det är min svarta blogg”.

Orden som kom att resultera i en låt, en blogg, ett album – och så småningom en bok som släpptes i april i år.

– Det hade varit trist väder i flera dagar och jag satt här en förmiddag och tittade ut över vattnet. Kvällen innan hade jag sett Bodil Malmsten på tv, hon snackade om bloggar. Jag behövde en refräng till en låt jag höll på med och då dök det där upp. Någon på skivbolaget tyckte att ”svart blogg” var en titel som ”lät ball”, som han uttryckte det, säger Plura och harklar sig.

Skriver och fiskar

Sedan 1999 har han hållit till här ute, från och till. Skrivit låtar, fiskat makrill och gått promenader.

– Min pappa dog och jag tog kontakt med min halvbror Krister, som äger huset med sin familj. Vi började umgås och jag frågade om jag fick låna det. Det är en kreativ plats och ett av mina favoritställen på jorden. Man kan se himlarna ändra sig härifrån, det är ett fantastiskt skådespel.

Du har inte funderat på att ta med bandet hit och spela in?

– Den här gången blir det inget. Vi jobbar på en ny skiva nu och den ska spelas in i Atlantisstudion i Stockholm. Tanken är att släppa den i november, om den släpps. Men i framtiden är det möjligt, det är faktiskt en bra idé.

”Döden och ensamheten har ringt och bokat bord och mellan väggarna i kyrkan ekar tusen ord av ord”. Det hade kunnat vara öppningsraderna i en Bulgakov-roman ...

– Jag har läst väldigt mycket, från 17-årsåldern till 35-årsåldern. Jag skrev mycket noveller när jag var ung och imiterade författare. Såsom Strindberg, Balzac och Dostojevskij. Sedan blev det bara låttexter, vilket är lite synd. Jag har glömt bort hur mycket jag tycker om att skriva texter som inte måste passa till musik. Det är först på senare tid som jag återupptäckt det igen.

När Dylan skrev ”Like a rolling stone” insåg han att han skulle hålla sitt historieberättande till låtformat. Har du något liknande ögonblick?

– Skivan ”Himmelska dagar”, den skivan är full av långa låtar som ”Alice” och ”Älskaren från det öde landet”. Anledningen till att jag började skriva långt var faktiskt en låt av Dylan som heter ”Brownsville girls”, där de åker bil genom USA i en kvart, det är en fantastisk berättelse i låtform. ”Jävlar vad bra, så här vill jag också göra” tänkte jag.

”Aldrig varit bättre”

Han plockar upp ett paket Blend och tänder en cigarett.

Maria säger att jag ska börja röka Marlboro, hon säger att de här cigaretterna är som att röka varm luft.

Hur är det med er två?

– Vi har varit ihop i åtta år och kärlekslivet har aldrig varit så här bra, jag är nöjd. Hon är med mig här ute och jag hoppas verkligen att vi lever ihop resten av livet. Det är vår målsättning och dröm ... Det kommer vi att göra, absolut. Kanske gifter vi oss, eventuellt här ute på Koster. I kyrkan eller någon annanstans.

Vi beger oss ned till vattnet. Plura vill visa hur man fiskar krabba, men ger upp efter en stund och sätter sig på en trästock som flutit iland bland klipporna.

Valde musiken

– Hade jag inte blivit musiker så hade jag nog gått på sjön. Jag skrev brev till Amerikalinjen, men fick inget jobb. Så jag arbetade ett år på Posten i stället. Men en kväll hade vi en spelning, det var direktsändning, och då sjukskrev jag mig. Dagen efter kallades jag in till personalplanerare som sa ”Jadu Jonsson, jag såg dig på tv igår kväll och du skulle ha jobbat. Det är dags att du bestämmer vad du vill göra i livet”. ”Då väljer jag musiken”, svarade jag.