Uselt få kvinnor på festivalen

NÖJE

HULTSFRED

Kromosomparet xy dominerar.

Det regnar män på festivalens scener.

Ingen borde vara förvånad.

Foto: Nina Persson i Cardigans är enda kvinnan som uppträder på Hawaiiscenen.

Könsfördelningen på årets Hultsfredsfestival är usel.

Det behövs ingen miniräknare för att förstå det.

Kvinnor är underrepresenterade inom de flesta genrer som förknippas med populärkultur.

Förklaringarna till det är många och komplicerade. Jag är ingen expert på området, men när grunden lades för exempelvis pop och rock var det inte socialt accepterat att tjejer skulle få leka med gitarrer, trummor och el.

Killarna fick ett 25 år långt försprång. Tjejerna börjar långsamt komma ikapp - och för att de ska få springa jämsides med killarna krävs det att festivaler som Hultsfred visar upp de artister och förebilder som finns.

Såna initiativ föder förändringar.

Men ska kvotering gå före kvalitet? Vem bestämmer vad som är bra eller dåligt? Och hur påverkar ens kön såna bedömningar?

Det är ingen lätt diskussion.

Jag tror inte att festivalens aktuella och orättvisa fördelning beror på illvilja eller lathet. Det är svårt att boka en någorlunda jämlik festival. Förhoppningsvis tar arrangörerna revansch nästa år.

Musikbranschen är inte heller ensamma om problemet.

I skrivande stund består Aftonbladets team i Hultsfred av tolv män och tre kvinnor.

Det är inga snygga siffror.

Ville bara säga det.

Fredrik Virtanens Hultsfredsskivor väckte som vanligt blandade känslor.

Jonna Sima satte in ett par gula öronproppar och "vilade ögonen" i femte låten. Håkan Steen blev lycklig av fantastiska "Make your own kind of music" med Mama Cass. Och jag skrek mig hes till Elton Johns "Sad songs" och Nelly Furtados "Maneater".

Årets stora succé var dock Four Tops 80-talshit "Loco in Acapulco".

Hela bilen skakade.

Ja, vi är hippa as fuck.

Läs mer

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM