Bli kändis – och hatad

Foto: AVUNDSVÄRDA? Många som har hört av sig till Fredrik Virtanen är hatiska mot ”alla som kallas kändisar nuförtiden”. Den åsikten kan tänkas vara grundad på ren och skär avundsjuka. Man ska ju inte tro att man är nåt.
NÖJE

Hur känd är du själv, egentligen?

Frågan har ramlat ner i min mejlbox hela veckan.

Svar: ganska – men än sen?

Förra lördagen krävde jag av Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin att höja kvaliten på Aftonbladets Vi5-kändisar.

Det var mest på skoj, förstås, men Gerdin avgick i onsdags och hela veckan har jag översvämmats av gravallvarliga, bittra och uppskattande mejl (se några till höger).

Antingen är folk hatiska mot ”alla som kallas kändisar nuförtiden”, alltså de som är kända men för ingenting gediget, kanske för inget alls mer än ett par rejäla tuttar.

Eller så undrar folk om jag är så jäkla känd själv, då?

Hellre Gradvall än Gynning

Bägge kategorierna har det gemensamt att de menar att KÄNDIS är nåt av vikt och att de på många vis avskyr kändisar (och avsky kommer ofta av avund).

Jag trodde, på allvar, att ingen brydde sig längre om ”Känd från tv”-debatten

Efter tio år av Linda Rosing, Martin Melin, Emma Andersson, Martin Björk, heminredare, ensamma mammor och kära bönder borde alla vant sig vid att inte bry sig.

Vissa är kända av jättemånga för att knulla i tv, andra är kända bland få för att skriva bra krönikor i Dagens Industri Weekend. Den ena är rent igenkänningsmässigt kanske en A-kändis men får bara ett C för kvalitet, medan den andra är en D-kändis men med ett stort A i begåvning.

Personligen föredrar jag, förutom rent köttsligt, Jan Gradvall framför Carolina Gynning, men jag är inte det minsta provocerad av Gynning. Hon är lattjo på sin grej.

Av de upprörda mejlen förstår jag dock att 90-talsbitterheten mot ”B-kändisar” lever kvar. Så oerhört onödigt.

Kändisar – A-, B-, C- eller D-varianten – är till för att roa er, roa oss. Om de inte roar – hitta en annan.

”Jag har blivit B-kändis”

Själva bör vi ägna oss åt att göra nåt vettigt, kanske bara nåt som tio personer tycker är fantastiskt. Det är mycket viktigare än stå och se billig ut på ett kändisvimmel arrangerat av Micael Bindefeld.

Och jag själv då? Jag skulle säga att tack vare turen att ibland ha gjort A-kvalitet har jag haft oturen att bli en B-kändis. En D-kändis hade räckt gott för det finns, faktiskt, väldigt få fördelar med att vara kändis även om jag vet att alla barn som strävar efter kändisskap inte tror mig.

Jag rekommenderar en fet utbildning, kanske ett bra rockband vid sidan om och en gedigen satsning på en fin familj som älskar dig. För älska dig kommer inte hälften av dem som känner igen dig att göra. De kommer att hata dig vad du än gör.

ARTIKELN HANDLAR OM