Stark vrede – ett tecken på sundhet

avAlex Schulman

Alex Schulman om mediestormen efter ”skamgreppet”

Thorsten Flinck tog Ana Gina i baken.

Några rasade – andra tyckte att det verkligen inte var så farligt.

Men det går inte att komma ifrån – en hand på baken är en hand på baken.

Foto: Lotte Fernvall
Alex Schulman.

Det har varit så intressant att följa reaktionerna efter att Thorsten Flinck placerade sin högra hand på Ana Ginas rumpa i Melodifestivalen i lördags kväll. Vilken resa i reaktioner!

Det började på Twitter, som ett stilla sommarregn som tilltog och som plötsligt smattrade vilt mot fönsterblecket.

Genushökarna var snabbast, Thorsten Flinck hann inte ens sänka handen efter sitt smutsiga värv innan han var kallad både ”idiot” och ”gubbslem” i de sociala medierna.

Snart följde också vanligt vettigt folk som tyckte att det var en idiotisk sak att göra. Och så trädde kändisarna fram, som på givna signaler – en efter en fördömde de handlingen. Pär Lernström kallade Flinck för ”vidrig”, Unni Drougge beskrev honom som ett ”äckel”.

Sen mullrade kvällstidningarna igång. Först på webben, metodiskt och handfast. Och morgonen därpå i tidningen genom svarta löpsedlar.

Sen kom vändningen, den givna motreaktionen. Redan i morgonsofforna dagen efter hade man fått ”perspektiv” på saker och ting.

Avmätt och medie-coolt gjorde tyckare klart att det var väl inte så farligt ändå?

Och det smattrades plötsligt i annan vindrikting på Twitter. Journalisten Emanuel Karlsten, bland många andra, frågade var PROPORTIONERNA tagit vägen – det var ju bara en hand på en rumpa. Det där är så intressant – en mediecykel som för fem år sedan hade tagit 3 veckor att genomföra går numera på ett dygn.

Jag följde den första vreden hos medborgarna på lördagskvällen noga och kände av hela mitt hjärta en glädje för att den var så stark. En man tar en ung kvinna som inte alls bett om det på rumpan. Det går inte att komma ifrån att det faktiskt ÄR sexistiskt.

Jag kände stolthet över att bo i ett land där man inte kan göra sådant utan att folk reagerar starkt. Det visar att vi har kommit någonstans här, att det finns ett medvetande om saker och ting. Det var på något sätt ett sundhetstecken för landet Sverige, så uppfattade jag det.

Reaktionen mot Thorsten Flinck var vettig och riktig, men det går inte att komma ifrån att det är synd om honom. Jag har följt Thorsten Flinck genom åren och dessutom träffat honom några gånger och det finns ingenting i hans person som är det allra minsta kvinnoföraktande eller sexistiskt. Han menade absolut ingenting illa, men i det här fallet spelar inte avsikten någon roll, för en hand på en rumpa är en hand på en rumpa och jag är glad att den inte kom undan.

ARTIKELN HANDLAR OM