”Det här kan Håkan aldrig överträffa”

NÖJE

Markus Larsson om Hellströms andra spelning på Ullevi

GÖTEBORG. Efteråt värker det i hela kroppen.

Det räcker nu.

Det här kan Håkan Hellström rimligen aldrig överträffa.

Och, nej, det är ingen överdrift.

Konserterna i New York och jätteurladdningarna på Ullevi hör på något sätt ihop.

Allihop visade upp en scenartist som just nu befinner sig på en oslagbar formtopp.

Och just andra kvällen i Göteborg – det är alltid andra kvällen det handlar om – innehåller så mycket att det är svårt att samla tankarna. Hårddisken är full. När konserter är så här starka och bra blir alla verbala och upphetsade jämfotahopp och saltomortaler nästan fåniga.

Men ”Det är så jag säger det”, vi kan börja där. Numret då Hellström och Miriam Bryant gestaltar ett överförälskat par.

Bakom dem glider ett bildspel förbi med några klassiska kärlekspar från den svenska och amerikanska filmhistorien. Ja, även några tecknade turturduvor ingår.

Hellström går ned på knä flera gånger. Miriam Bryant sjunger några rader från ”Islands in the stream” och Hellström svarar med ”Can't help falling in love”. Till slut lägger de sig ner bredvid varandra och tittar upp mot himlen.

Med en annan artist någon annanstans hade numret säkert kunnat bli hur töntigt som helst. Men det är också en rörande gestaltning av hjärtat och själen i Hellströms musik – den filmiska romantiken och kärleken, alla de där fina och oängsliga orden, scenerna och refrängerna som saknar cyniska tvångströjor och hämningar.

För oss som följt Håkan Hellström från början är det lika stort att återse gitarristen Daniel ”Hurricane” Gilbert, som i flera år fungerade som Hellströms sidekick på scen.

I ”Hurricane Gilbert” står de gamla vännerna mitt emot varandra. Håkan sjunger texten utan att släppa Hurricane med blicken. Hurricane bär alltid sina känslor utanpå kragen och verkar ha problem att svälja. En gång handlade ju balladen om hans eget liv. 

Men det finns mer, det finns alltid mer.

Som inledningen när hela bandet lugnt går upp och ställer sig på rad och tysta ser ut över Ullevi samtidigt som Freddie Wadlings version av ”Over the rainbow” spelas i högtalarna. Freddie, som dog i fredags, var och är i allra högsta grad en viktig del av Hellströms mytologi.

Eller när Hellström, efter en sanslös ”Kom igen Lena”, ligger kvar ute på rampen en lång stund och bröstkorgen höjer och sänker sig så mycket att t-shirten håller på att spricka.

Eller slutet av ”Tro och tvivel” då det verkligen känns som om arenan kommer att få lägga ner verksamheten och repareras igen.

Eller den rasande starka souldramatiken som i stort sett förgyller varenda låt.

Eller när den hemliga gästen Thåström tornar fram i motljus och får Ullevi att stå som 70 000 tända ljus i ”Bara om min älskade väntar”. Det är som om varken publiken eller bandet vågar störa honom. Och låtvalet, Nationalteaterns svenska översättning av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time”, skulle ju passa in på vilket Hellström-album som helst.

Men det är Seinabo Sey som till slut ”dödar” föreställningen. I lördags sjöng hon ”Fri till slut” och i kväll skrider hon ut på rampen och gör en oförglömlig version av ”Jag hatar att jag älskar dig men jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”.

Den vinner. Den har allt. Man kan nästan se hur Håkan och resten av bandet tittar på varandra och gör mentala high fives. De är hemma, de behöver inte göra något mer. De har gått i mål.

Att Seinabo Sey dyker upp på pressläktaren direkt efter sin låt säger kanske en del. Hon höjer ett glas i luften och sjunger med i varenda låt tillsammans med sina vänner. Inte ens artisterna på scenen ville missa en enda sekund i kväll.

De två konserterna på Ullevi är som en film där de missanpassade, alla pojkar och flickor i olika åldrar som aldrig har fått känna sig normala, får spela huvudrollen. I över tre timmar kan de försvinna in i en annan och vackrare värld där inget hat och inga hot existerar. Det kan vara förklaringen till den reservationslösa kärleken mellan de som lyssnar och de som spelar. I en kort stund får förlorarna vinna.

Om man skulle koka ner allting till en textrad får man ta hjälp av ”Gårdakvarnar och skit”:

”Jag har aldrig varit normal, utom när jag går med dig.”

Vardagen känns så långt borta just nu.

Man kan inte begära mer.

Konserten – låt för låt

Markus Larsson sätter betyg på Håkan Hellströms andra spelning på Ullevi, låt för låt.

”2 steg från paradise”

Showen börjar med att Håkan Hellström och bandet går på scenen till Freddie Wadlings version av ”Over the rainbow”. De står länge på en rad, tysta. De ser helt tagna ut. Sedan sätter sig Stefan Sporsén vid pianot och inleder den nya och magnifika ”Spring, Speedy Gonzalez, spring”-versionen av ”2 steg från paradise”. Låten kunde, med tanke på dess sound, också ha hetat ”The wild, the innocent & The Augustifamiljen shuffle”. Ohyggligt bra öppning.

”Mitt Gullbergs kaj paradis”

Det är kväll två. Bromspedalen är bortkopplad. Säkerhetsbälten, flytvästar och fallskärmar finns inte.

”Brinner in the shit”

Bandets bästa nyförvärv, LaGaylia Frazier, tar låten i håret och lyfter den flera meter. Hon och Håkan har en egen liten ”Soul train”-uppvisning på rampen. De kan sin Sam & Dave utantill.

”Jag har varit i alla städer”

Ibland känns det som om det händer mer i låtens sex minuter än under en tre dagar lång rockfestival.

”Jag vet vilken dy hon varit i/2 steg från paradise (remix)”

Hudlös och öm version som mot slutet växlar spår och sömlöst sys ihop med...

”Hurricane Gilbert”

... en av de finaste och mest personliga låtar Hellström har spelat in – sagan om en av hans äldsta och bästa vänner, Hurricane Gilbert. Gilbert smyger sig upp på scenen, ser ut som han kommer gå sönder och Håkan står och sjunger låten rakt till honom. Mot slutet, när soulkören mässar ”Hur kan någon tro på evig kärlek, hur kan någon tro på den nu?” förstår jag varför pojkarna och flickorna längst fram bryter ihop.

”Tro och tvivel”

Om jag fick välja ett ögonblick att stanna kvar i så är det i slutet av ”Tro och tvivel”, när Nils Berg och Simon Ljungman och Hurricane Gilbert står ute på rampen, i mitten av en overklig och lycklig orkan.

”En vän med en bil”

Helt ok.

”För sent för Edelweiss”

Sven-Bertil Taube gästar låten även i kväll. Refrängen, när över 70 000 tusen människor med extra mycket emfas sjunger om att bränna ner Stockholm, är oförglömlig.

”Gårdakvarnar och skit”

Textraden ”Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig” sammanfattar alltid den unika atmosfären under Hellströms bästa spelningar. Det är som om ens bästa vän lägger en arm runt dina axlar. I bildspelet syns Monica Zetterlund, Thelma & Louise, Ted Gärdestad, Morrissey och inte minst Olle Ljungström. Jag går inte isär när jag går med dig...

”Shelley”

Den kolsvarta texten om att gå ut och brinna upp i natten och skylla allting på våra fyllehuvuden framkallar, som vanligt, en våldsam eufori. Mot slutet vägrar Hellström slå av låten.

”Klubbland”

Kallsvettig och ångestladdad text krockar med ett indierave. Ännu ett exempel på hur mycket guld det finns att utvinna när tårar och fest möts i samma låt.

”Det är så jag säger det”

Förtrollande version. Kanske Ullevi-konserternas centrala nummer, där Håkan Hellström och Miriam Bryant har en egen liten Lady och Lufsen-föreställning på scenen. På bildskärmarna visas klassiska kärlekspar i ”En kärlekshistoria” och ”Sommaren med Monika” och ”Rocky”. Plus, så klart, Popeye och Olive och Sid och Nancy.

”En midsommarnatts dröm”

Och efter ”Det är så jag säger det” är det här en lång och förlösande detonation.

”Minnen av Aprilhimlen”

Ett av de bästa exemplen på hur Håkan och hans band kan göra lite som de vill med låtarna. Förlänga, slå av, plocka ner, bygga upp och rasera. Precis när man tror att de inte kan en låt vidare slänger de in tre växlar eller moment till. ”Minnen av Aprilhimlen” försvinner i mängden på skiva. Här är den ett ess.

”Ramlar”

Efter bandpresentationen, efter skrikövningarna, efter meddelandet om det nya publikrekordet, efter låtens alla fontäner och stup, efter allt det, när allt är klart, ramlar man ihop. Luften tar slut.

”Kom igen Lena”

Vansinne och vanvett.

”Valborg”

Över 70 000 röster går ned på knä och frågar om de får gifta sig med texten och melodin. Svaret är ja.

”Bara om min älskade väntar”

Dagens hemliga gäst – Thåström. ”Bara om min älskade väntar”. Nationalteaterns svenska översättning av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time”. Långsam och dov där publiken för en gångs skull är knäpptysta...

”När lyktorna tänds”

... och det bara fortsätter. Efter ”Pimme”-chocken stiger Håkan Hellströms ”Into the great wide open", hans ”Purple rain”, hans ”Brothers in arms”, hans kanske bästa låt någonsin upp mot himlen...

”Din tid kommer”

... och konserten fortsätter bara att rulla och växa utan några spärrar eller hämningar.

”För en lång lång tid”

Även den här verkar ha en extralunga av soul i bröstkorgen i kväll.

”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”

Seinabo Sey går långsamt ut på rampen, ställer sig mitt i publikhavet och sjunger med nästan ödesmättat lugn och känsla de första verserna. Bandet faller långsamt in och Hellström tar över och sjunger de sista orden några centimeter från sin duettpartners ansikte. Efteråt gör det ont i hela kroppen.

Extranummer

”Fri till slut”

Efter sista låten av ordinarie set får Seinabo Sey vila här i kväll. Magisk 031-gospel som i år egentligen bara ett förlängt intro till...

”Känn ingen sorg för mig Göteborg”

... explodera bateria.

”Det kommer aldrig va över för mig”

Singeln, den största hit Hellström någonsin haft på Spotify, är om möjligt ännu värre och ännu bättre än ”Känn ingen sorg för mig Göteborg".

”Du är snart där”

Textraden ”Håkan du var bättre förr”, som publiken alltid skriker med stor förtjusning, känns som en rätt fet lögn efter den här helgen. När Håkans röst spricker när han vrålar ”ljug för mig, ljug för mig...”. Han slutar där han hör hemma, nere i diket, i famnen på alla fans som älskar honom över allt annat.

Extranummer II

”Nu kan du få mig så lätt”

Orkesterversionen. Omöjlig att skaka av sig. Kommer att förfölja en för en lång lång tid.

ARTIKELN HANDLAR OM