Stenmark görs till ett litet barn

NÖJE

Fredrik Virtanen om hur Sveriges störste skidkung reduceras till en lort i ”Let's dance”

1 av 4 | Foto: Det är inte synd om Ingemar Stenmark, det är synd om oss som alltid sett upp till hans karga integritet, skriver Virtanen.

Ingemar Stenmark sträcker sig mot micken, han måste verkligen nå micken, han har något viktigt att säga.

Skidkungen säger:

– Fett med swag.

Vad är det här för skit?

Att tvingas se ”Let’s ­dance” är som att bära en full tunna skit över en forsande flod av piss, för att citera den finkänslige ­poeten Charles Bukowski.

Ja, jag måste se ”Let’s dance”. Får lön för att se ”Let’s dance”. Mitt tv-­program ”Tv-domarna” ska döma ”Let’s dance” i veckan. Det är mitt jobb. Mitt jobb är hårdare och mer psykiskt utmanande än att bryta kol eller byta bäcken.

”Let’s dance” är inte tekniskt dåligt. Det är dyrt och alla är duktiga, Almenäs och Hellenius. Pengarna virvlar i studion.
 

Det är likväl fruktansvärt. Eller just ­därför. Allt det ­hyperkommersiella är ­ångestframkallande. Det är över två ­timmar kultur­löshet. Det är popkulturens död. Det är glorifierad förnedrings-tv som alla älskar. 2,2 miljoner människor ­tittar. En cyniskt skrattande vinstmaskin. Det handlar om att packa kändisar av ­olika rang. Packa dem! Packa kändisar! Packa!

Måns Zelmerlöw sitter i publiken. Nån från ”Idol” sitter i publiken. Börje ­Salming! Vad gör de där? Varför sitter de där? Har de betalt för att sitta där? Går de dit av egen fri vilja? Tycker de också om att se kändisar sjabbla sig? Quickstep!

Ingemar Stenmark, den störste, kungen, den ­sammanbitne mästaren från bergsvidderna, reduceras till en liten lort. Han ­behandlas som ett barn. Titta Stenmark pratar! Titta han går! Åh!

Och så säger han ”fett med swag” fast han visste inte vad det betydde. ­Någon producent hade väl sagt åt honom att det är viktigt att Ingemar Stenmark säger ”fett med swag” för det är kul och ungdomligt och oväntat och han får ju fruktansvärt mycket pengar för att vara med så det är inte synd om honom, det är bara synd om oss som alltid sett upp till Ingemar Stenmark och hans karga integritet.

Och plötsligt dyker ­deckarförfattaren Camilla Läckberg upp med turisthår för att hångla med sin kille Simon Sköld, en MMA-stjärna, och utom­ordentligt krystat nämner Hellenius namnet på en glasögongrossist som ­råkar vara sponsor och alla ­dansar som getter och ­jurymannen Tony Irving är från 50-talet och säger att ”män ska vara män och kvinnor kvinnor” och allt är så ­gammalt, så trött, så glänsande färgglatt dumt och alla får ont i k­äken av alla krystade skratt och allt är sjukare än ­japansk ­gameshow, det är ett ­dårhus, det är utomordentligt befängt.
 

Nej, säger jag. Nej. Skräp är dynga och dynga är skräp hur många som än tittar och flabbar åt kändisar på lerfötter som ”bjuder på sig själva” för en större summa pengar. Och utslagen blir den som är minst känd. Det är ingen danstävling, det är en ­popularitetstävling.

”De ä bar å swag”, kommer Stenmark ­säga på ­fredag, jag lovar. Men jag ­kommer inte titta. Det går inte, jag går till facket om någon försöker tvinga mig. Jag hänvisar till regeln om förnedrande arbetsuppgift och flyr långt, långt bort till en psykiatrisk anstalt. Lås in mig i en madrasserad cell.

Fråga Fredrik

Jag tycker att du är så fantastiskt bra!

Svar: Tack!

Kan inte du bara ta semester snart?

Svar: Stå ut till midsommar!

Veckans

BABE. Robin Paulsson, Melodifestivalen. Det är världsklass på den ambitiöse showbiznörden ­Robin, hade han fötts i USA så ­hade han varit late night host där också.

ROCKLÅT. ”Big decisions”, My ­Morning Jacket börjar bli lika bra som Markus Larsson alltid sagt att de är.

VISROCKALBUM. ”Om jag lämnar dig”, Ebba Forsberg sjunger Tom Waits på svenska med översättningar av Mikael Wiehe och det är bländande, vackert, skört och tufft. Min favorit: ”En soldats liv”, mest eftersom jag älskar originalet ”Soldiers things” från ”Swordfishtrombones” (fast jag var säker på att den låg på ”Frank’s wild years” - tur att jag googlade).

ÄGARE. Madonna. Balladen ”Joan of Arc”, om näthat, på nya ”Rebel heart”, är nästan i klass med ”Oh father”. ”Devil pray”, om att knarka, är också säreget bra.

SOULPOPALBUM. ”Fresh blood”, Matthew E White. Något besviken på att låtarna går så långsamt, särskilt efter den helmagiska kanonkulesingeln ”Rock ’n’ roll is cold” men sånt är livet. ­Svävande, lätt psykedelisk soulpoprock, blir inte ­finare än i ”Tranquility”, om den tragiskt bortgångne skådespelaren Philip Seymour Hoffman sägs det.

COMEBACK. Loreen. Ingen jättestark låt, nya ”Paper light” som premiärframfördes i Melodifestivalen, men vilken karisma! Och vilken fascinerande klädsel. Eller ”klädsel”.

INDIEALBUM. ”Sky city”, Amason. Exemplariskt organisk svensk pop.

TV-SERIE. Har äntligen lyckats ta mig igenom ­säsong ett av ”Breaking bad”, typ sjunde försöket, och i slutet av säsong två börjar ­serien bli riktigt, riktigt bra. Är på mitten av ­säsong tre nu, bara så ni vet.

ARTIKELN HANDLAR OM