Ta mig på orden: Det blir bra igen

NÖJE

Zandra Lundberg: ”Depressionen tog 8 år av mitt liv”

1 av 2 | Foto: ©MARGARETA BLOOM SANDEBACK
Zandra Lundberg.

Det går att komma upp ur den där förbannade sörjan av depression och ångest.

Det går, jag lovar.

Jag är ett levande bevis på det.

Depressionen tog åtta år av mitt liv. Den jäveln tog slutet av tonåren och gnagde glupskt i sig åren mellan 20 och 25.

Det var åtta år då jag inte såg någon mening med någonting.

Utifrån sett var jag lyckad. Jag var chefredaktör för en nöjestidning och jag var ihop med mitt livs kärlek. Jag bodde i en ljus och fräsch vindsvåning, men vad spelade det för roll? Jag satt ändå i soffan med datorn i knäet och googlade efter alternativ att få ett slut på alltihop.

Jag orkade inte kämpa. Jag gav upp varje morgon och efter det gav jag upp 100 gånger under en dag. Jag fattade inte hur alla orkade? Hur fan kunde deras liv bara pågå med båtutflykter och sommarens glassnyheter? Förbannade människor. Förbannade meningslösa sörja.

Till slut fick min mamma nog och skickade mig till en psykiater.

”Du är deprimerad”, slog han fast.

Jag fattade ingenting. Visst att jag helst av allt ville somna och aldrig mer vakna igen … men deprimerad? Medicinering? Sånt är ju för striphåriga röktanter i morgonrockar på balkonger. Det var ju inte bra. Vad skulle folk tänka? Jag var 20 och helt säker på att ingen i min ålder var deprimerad. Bakfylleångest, visst. Men inte depression.

En hel sommar ruvade jag på skammen. Berättade bara för närmast sörjande.

Sedan en dag fick jag nog och skrev alltihop rakt upp och ner på min blogg.

Hej, jag är deprimerad, jag har sådan ångest att jag ibland knappt kan andas men nu får jag i alla fall hjälp. Typ så, fast mycket längre.

Svaren strömmade in. Det var inte bara jag, allt var inte bara glada båtutflykter. Vanliga dödliga på gatorna mådde också kasst, folk hade ångest och kände sig värdelösa.

Tillfriskningen skulle ta ytterligare flera år, men den började där. Den började när jag förstod att jag inte var ensammast och märkligast i världen.

Det är så viktigt att prata och berätta. Att kändisar, mammor, pappor, kompisar och grannar delar med sig. När vi pratar så försvinner skammen. När vi pratar så kan vi i stället hjälpas åt. En kommentar på en blogg hjälper, ett sms gör skillnad, att sitta tyst bredvid värmer.

Till dig som mår dåligt: det blir bra igen. Lika bra och ännu bättre. Det kan bli helt jävla fantastiskt. Det finns någonting annat än den där svarta sörjan.

Jag vet, för jag vaknar varje morgon och vill leva.

Jag kan gå ut i skogen eller komma hem efter ett träningspass och vara så tacksam över att vara vid liv att jag ryser.

Snälla, ta mig på orden.

Det finns en ljusning, bättre tider väntar på dig.

Jag lovar.

ARTIKELN HANDLAR OM