Vi har planksteken att tacka för Mando Diao

NÖJE

Vi har Jussi Björling, vi har Serik Johansson och vi har Mando Diao.

Men Borlänges största stjärna är - planksteken.

Enligt ärevördiga Borlänge Tidning säljer restaurangen Stationsgatan1 i dagarna den 120 000:e ”plankan” sedan starten för 40 år sedan...

Rubriken lyder:

”En klassiker blir 40”.

På tillhörande bild syns min kompis Bullen och först tror jag att det är honom skribenten Jan Korsgren hyllat, ty Bullen är definitivt en av Borlänges stora klassiker. Det dröjer dock ytterligare några år innan Gunnars och Clarys godmodige gosse når The Big Four O, så jag kastar mig konfunderat över texten och det visar sig snabbt att 40-åringen är en helt annan: Planksteken. ”Idag är det 40 år sedan planksteken kom till Borlänge”, börjar artikeln.

Jag tittar upp och lystrar noga. Det borde vara blåsorkestrar på Borganäsvägen, tivoli i parken och bygdespel i gammelgården.

Plankan - enligt lokalpressen en bit oxfilet, spritsat mos, bearnaissås och ”någon grönsak” på en planka av hickory-trä - är ju för Borlänge vad pasta är för Rom, vad kebaben är för Istanbul och vad dålig service är för London.

Det förstår man om inte annat när man läser vidare och får veta att restaurangen Stationsgatan 1, där den eminente Don Juan-epigonen Bullen råkar vara kock, under de 40 år som gått sålt 119300 plankor. Vem som haft den stimulerande uppgiften att hålla räkningen framgår inte, men man kalkylerar kallt med att nå 120000 redan nu i januari. Hundratjugotusen plankstekar...det innebär, visar inte så snabb huvudräkning, att Stationsgatan 1 sålt åtta jävla köttbitar med spritsat mos om dagen.

Året runt. I 40 år.

Låter helt otroligt, men jag finner ingen som helst anledning att betvivla uppgiften.

Jag har varit där och sett bygdens söner och döttrar bläddra genom nya, ambitiösa menyer med skeptiska blickar.

Sen har de nästan utan undantag slagit ihop skinnarken, lutat sig tillbaka och på sitt vackraste tunamål suckat:

- Ähhh?jag vet int?vi tar väl en planka.

Att Stationsgatan1, som tidigare hette Hotell Brage, enligt BT-artikeln använder pulvermos ”när det blir rusning” har uppenbarligen inte påverkat försäljningen i någon mätbar grad.

Vad detta har med popmusik att göra kan man verkligen fråga sig, men jag tycker att allt som rör just plankstekar är så vansinnigt roligt att jag måste berätta ändå. Och något säger det kanske om varför unga Borlängemusiker, som de i Mando Diao och Sugarplum Fairy, vill ut i världen?

För övrigt kan meddelas att den som beställer planka nummer 120 000 ”givetvis bjuds på delikatessen”.

Bon apetit!

För att travestera Paul Simon:

Adios, Sverige amigos.

Jag flyttar nu till New York för att bli Aftonbladets USA-korrespondent och den här sidan går i graven. Men vänta med att korka upp champagnen, Toto-fans och Cricket-skribenter. Av med yours truly blir ni ändå inte.

Jag kommer inom kort att dyka upp på ett liknande utrymme på sidorna här bak i tidningen och får nye musikredaktören Markus Larsson som han vill kommer mina åsikter om skivor och konserter även fortsättningsvis att föras till torgs med jämna mellanrum.

Till dess:

Farväl, ta det lugnt och rock on! Ni har varit roliga läsare att ha.

Och så en sista gång, med extra mycket emfas:

FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT POPSICLE SKA ÅTERFÖRENAS!

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM