Kärv Lundell får fart i finalen

avMarkus Larsson

Uffes turnépremiär ger mersmak

1 av 3
LADDAR BÖSSAN – IBLAND Ulf Lundell inledde sin turné i Västerås i går. I vissa stunder rev han av ordentliga salvor av slamrig bluesrock men ofta var tonen mer resonerande och lågmäld.

Rösten har sett bättre dagar.

Dramaturgin behöver finjusteras.

Lundells sällsamma bulldozerblues får ibland oroväckande stor plats.

Men trots det är konserten en bra början på en turné som kan bli magnifik.

Ibland känns det som om man – och här syftar ”man” på media – alldeles för ofta försöker sammanfatta en person i en rubrik.

Eller utifrån en albumtitel.

Lundells senaste skiva heter ”Rent förbannat” och är ofta en välformulerad uppgörelse med en tid där marknaden är allt och människan inget.

Efter alla skriverier och intervjuer blir förväntningarna därefter.

Man tror att Lundell ska rusa in och fylla musiken med vrede och ilska. Man ser framför sig en artist som tuggar taggtråd och gurglar sjutumsspik.

Mycket politik

Och visst är showen mer politiskt laddad än på länge. En hel del känns som konserterna som Lundell gjorde i början på 90-talet, en tid som påminner obehagligt mycket om 2012, med ökad främlingsfientlighet och borgerligt styre.

Vid två tillfällen håller han upp en DN-etta med rubriker och chockröda siffror om bankernas senaste miljardvinster.

– Förra året höjde Nordeas vd sin lön med 79 procent. Hur mycket fick ni? frågar han.

Efter några enstaka svordomar i publiken är tystnaden talande.

Visst riskerar Lundell att bli en parodi på en grinig gammal farbror när han börjar gapa i en mega­fon. Var kom den idén ifrån?

Ofta nedtonad

Och visst laddar han hagelbössan och bränner av ordentliga salvor av slamrig bluesrock som klampar och stånkar och ryter som alfadinosaurien tyrannosaurus rex.

Men det är överlag ingen fnysande slugger som står på scen. Tonen är ofta betydligt mer resonerande, kärv och nedtonad.

Känns ensam

I början av setet får en fantastisk version av 70-talsklassikern ”Bente”, där Markus Olssons piano verkar komma från David Bowies tidiga rymdskivor, stort utrymme. ”Moln utan minnen” och ”FBL II”, den uppgivna fortsättningen av ”Folket bygger landet”, har en lika central roll.

Man slås av hur ensam Ulf Lundell känns i sin kritik av ett samhälle som styrs av ”naken egoism”. Åtminstone bland vita rockartister. Det beror kanske på att han, tack vare sin ställning och sin ålder, inte behöver betala ett lika högt pris i den rådande tidsandan som yngre talanger. Men skit samma – det är nog en annan diskussion.

Nykära melodier

En Lundell-konsert på över två timmar innehåller mängder av olika känslor och temperament. Och i femplus-versionen av ”Förlorad värld” – publiken har verkligen längtat efter att få skrika ”än sen?” – börjar Lundell att bygga upp en sedvanlig klang och jubel-föreställning.

Trummisen Andreas Dahlbäck slår så hårt att trummorna nästan rullar av scenen och sätter sig och hämtar andan på första parkett. Melodierna är nykära. Janne Bark och Lundell gormar i samma mikrofon. Och allt landar i en varm och förtröstansfull och briljant avslutning där ångest­addade ”Den vassa eggen”-balladen ”Aldrig så ensam” knyts ihop med ”Kapten Kidd”.

Bygger folket landet? Det återstår att se. De kanske varken vill eller kan längre.

Men jag misstänker att Ulf Lundell åtmin­stone har murat grunden för en lysande fortsättning.