En gröngöling kan få all uppmärksamhet

avMarkus Larsson

Markus Larsson om delfinalen i Göteborg

Markus Larsson.

GÖTEBORG.  Vad i...

Är det så här det ska bli?

Första deltävlingen satsade på, i det här sammanhanget, lite mer udda och okända namn.

Andra veckan har en annan karaktär. Här finns ingen Anna Järvinen. Nu tävlar en mer bekant blandning av artister om tittarnas röster.

Och när inte ens de okända namnen sticker ut genom att ha usla bidrag blir utgången mer svårtippad än... diametern på nästa meteorit som slår ner i snön utanför Karesuando.

Kort sagt: det finns ingen självklar storfavorit, bara en massa ”å ena sidan” och ”kanske det”.

Om det bara var låten som bestämde och inget annat skulle ”Make me no 1” med Felicia Olsson, en 18 år gammal talang från Eskilstuna, vara en utmanare till de fyra främsta på lördag. Det är retrosoul som påminner om ledmotivet till en James Bond-film.

Men traditionens makt är stor. Om de senaste årens största trend håller i sig – ung man dansar och gör sig till och tjottaballongar sig till final – kommer en annan gröngöling att snatta all uppmärksamhet: Anton Ewald.

Ewald har varit kulissdoldis i Melodifestivalen tidigare. Han var exempelvis en av de sprattlande neonfigurerna bakom Danny Saucedo i ”Amazing” i fjol.

Hans låt är modern i den meningen att det låter som tv-spelet ”Ice climber” fått spader och börjat dansa som Eric Saade. Men allt handlar i slutändan om hur Ewald klarar av att sätta sången och koreografin på scen. Gärna samtidigt.

På den andra sidan av skalan står en ”supergrupp” på höga klackar. Pernilla Wahlgren, Jenny Silver och Hanna Hedlund gör gemensam sak under namnet Swedish House Wives.

Ja, det är meningen att ni ska associera till Swedish House Mafia. Men musiken har inget med arenahouse att göra. Refrängen är typisk Thomas G:son. Den kutar fram till lyssnaren och frågar: ”Hej och välkomna. Stig in, stig in. Här kan alla känna igen sig. Vill du bugga lite till ABBA?”

Eftersom samma refräng är ensam om att ha en lätt ögonskugga av gammal schlagerglamour kan bidraget få medvind.

Det går inte heller att räkna bort Rikard Wolff och balladen ”En förlorad sommar” och dess gråvarma vemod. När Wolff börjar sjunga kan man se framför sig hur höstlöven faller i slow motion.

Och Sean Banan? Jo tack, var inte oroliga. Bananofilen tar sin gula boogie till nästa nivå.

ARTIKELN HANDLAR OM