Gladys del Pilar om tuffa uppväxten: ”Nunnorna låste in oss i en jordkällare”

avJan-Olov Andersson

NÖJE

Hon har vunnit Melodifestivalen. Och TV 4:s ”Hela kändis-Sverige bakar”. Och gör just nu braksuccé på Chinateatern i musikalen ”Ghost”, där hon lyfter Whoopi Goldbergs roll från filmen till nya höjder.

Men livet har inte alltid varit en dans på rosor för Gladys del Pilar, 51. Sju år bland elaka nunnor i Ecuador. Destruktiva förhållanden. Dålig självkänsla, trots alla framgångar.

Om det berättar hon i självbiografin ”Tro, hopp och kärlek”. Och i den här intervjun.

Chinateatern i Stockholm. Där har musikalen ”Ghost” spelats hela hösten. Och man kör vidare, till och med lördag 23 februari. Förlagan är den populära filmen från 1990, med Patrick Swayze (1952-2009), Demi Moore, Tony Goldwyn och Whoopi Goldberg. På scenen spelas rollerna av Peter Johansson, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Bruno Mitsogiannis och Gladys del Pilar. Som mediet Oda Mae Brown har hon blivit det bästa med musikalen. Hyllad av alla kritiker. Hon är kraftfull, rolig och sjunger bäst av alla.

– Sången känner jag mig trygg i då jag har gjort det i 30 år. Men att här också gå in i det komiska… det här är nog det tuffaste jag har gjort i karriären, säger Gladys.

– Jag älskade filmen på 1990-talet och tyckte Whoopi Goldberg var en helt fantastiskt komisk skådespelerska. Oda Mae Brown är ju helt crazy, långt från mig. Så det har handlat om att både knuffa undan Gladys och att inte försöka kopiera Whoopi.

Firade jul i Thailand

Vi träffas strax före jul. Hon och maken Christer åkte två dagar senare för att fira jul och nyår i Thailand och kom hem lagom till torsdagens nypremiär av ”Ghost”.

Dagen innan vi träffas har jag sträckläst ”Tro, hopp & kärlek” (Bokförlaget Mormor), självbiografin gjord i samarbete med Göran Lager och som finns att köpa om någon vecka. Där blir man främst berörd av den tuffa start i livet som Gladys del Pilar fick.

Hon och tvillingsystern Consuelo lämnades på en trappa till ett kloster i Guayaquil, som med två miljoner invånare är den största staden i Ecuador i Sydamerika. Under sju år, tills adoptionshandlingarna för Inga Werner från Örebro skrevs under, hette de bara negra grande och negra chikita.

1 av 2 | Foto: MARCUS ERICSSON
Gladys del Pilar.

Utsattes för övergrep

Efter två år flyttades systrarna till ett kloster i Ambato i Anderna på 2 500 meters höjd. Där fanns mer pengar, så att barnen åtminstone hjälpligt kunde bli mätta varje dag. Men noll kärlek. Nunnorna som drev klostret utdelade snarare bestraffningar på löpande band om barnen inte gjorde som de blev tillsagda.

– Jag är fortfarande rädd för mörker. Det blir som att falla tillbaka till den jordkällare full av insekter vi ibland blev inlåsta i om nunnorna ansåg vi hade gjort något dumt. Fem minuter, två timmar, en halv dag… man tappade tidskänslan.

Gladys skriver i boken och berättar om övergrepp från äldre killar på klostret.

– När man är fyra, fem år gammal visste man inte vad som var rätt eller fel när äldre killar lurade med oss till toaletten.

Hon berättar att hon i åtskilliga år som vuxen ofta har hamnat i destruktiva förhållanden.

– Det kunde komma någon och säga: Du är skitsnygg! Tycker du?, svarade jag. Det kunde räcka för att den personen blev ihop med mig. Det låter jättehemskt och konstigt, men… det går tillbaka till barnhemmet. När de äldre killarna lockade och man bara följde med. Det tog mig ett gäng år att komma till insikten att jag kunde bryta det ekorrhjulet.

Ett stort känslomässigt hål i Gladys liv är förstås också det faktum att hon inte har någon som helst vetskap om vem hennes biologiska föräldrar var. Hon har förgäves försökt få besked flera gånger om. På egen hand. Med hjälp av TV 4:s ”Spårlöst”.
Att hon ändå i dag framstår som en kvinna som verkar trygg i sig själv, både som artist, mamma (hon har två barn strax över 20-strecket), maka och människa, kan nog till rätt stor del tillskrivas Inga Werner, diakonissan i Svenska kyrkan i Örebro, som adopterade systrarna när de var sju år.

– Det var bara kärlek. Vi fick 25 år med henne, ungefär, hon gick bort strax efter att jag hade fått mina barn, när jag var 32, 33 år.

– Hon var en förebild för hur en kristen människa ska vara. Även om vi gick i söndagsskolan, det gjorde många på den tiden, så prackade hon aldrig på oss någon tro.

Gick i gruppterapi med Afro-Dite

Mamma Inga hade uppmuntrat både systrarnas kärlek till musik och att uppträda och intresset för matlagning.

– Vi är uppväxta med förrätt, varmrätt och efterrätt. När jag flyttade till Stockholm för att satsa på musiken och kände mig ensam, tog jag fram kryddor, knivar och experimenterade. Där fann jag min hobby. Hade jag inte sysslat med musik, hade jag kanske utbildat mig till kock.

Men musik blev det. Skivor och liveframträdanden. Som soloartist och i grupp. I musikaler som till exempel ”Hairspray”. Som ledare för gospelkörer. Fem gånger Melodifestivalen. Med gruppen Afro-Dite och låten ”Never let me go” vann hon, Blossom Tainton och Kayo Shekoni hela tjottaballongen 2002. Afro-Dite sprack – och återuppstod.

– När vi vann Mellon, umgicks vi mer med varandra än med våra familjer. Efter ett tag, när en spotlight ska delas av tre, det går inte, jag kände mig sönderknuffad, det var min dåliga självkänsla. Men vi gick på gruppterapi och hittade ett förhållningssätt till varandra. I dag är vi varandras stöttepelare i mångt och mycket.

Som liten och ny i Sverige, var Gladys vann vid att de andra barnen (och föräldrarna) mest var nyfikna på om de mörkhyade systrarna från andra sidan jordklotet var annorlunda på något sätt. Men det fanns också föräldrar som inte tyckte om att deras barn lekte med ”sådana som dig”. Erfarenheterna av att inte se ut som alla andra svenskar, tog Gladys med sig in i det som nog är det allra bästa jag har sett henne i, för sju år sedan.

”B.U.S. – Brun utan sol” var en musikalisk show där hon, Kayo, Blossom Tainton, Vivian Cardinal och Fransesca Quartey berättade och sjöng om sina liv med utgångspunkt från att de var medelålders och svarta.

– Det fanns ett djupt allvar i showen, fast klätt i glitter och musik. Lite grann en fortsättning på ”Hot 'n tot” som vi gjorde 15, 16 år tidigare. Många kände igen sig i historien om utanförskap, det behövde inte ha med just hudfärg att göra. Föreställningen hade varit lika aktuell i dag, när vi befinner oss i en period med nationalism och där det är oerhört kallt i samhället. Vi kanske skulle göra en tredje version…

Vad ska du göra efter ”Ghost”?

– Jag leder tre körer. Ska förbereda spelningar till sommaren. Och till hösten finns det kanske saker på gång jag inte får prata om.

Gladys del Pilar om…

…att hon ibland förväxlas med LaGaylia Frazier:
– Jag brukar säga vi är inte lika, men lika bruna. När vi sågs på ett tåg från Göteborg, tog vi en bild ihop, som för att visa att vi är två (skratt). Vi är inte så många bruna i Sverige som sjunger. Vi har förväxlats med Titiyo och Leila K. också. Fast när någon trodde Blossom Tainton var Lotta Engbergdet var jättemärkligt.

…att hon är troende kristen, trots hemskheterna hon utsattes för som barn av nunnorna i klostret:
– Även i dem har jag haft en inre styrka, som att jag har känt att jag blivit buren. Min kristna tro är ganska ramlös, jag försöker inte vara fördömande. För mig har min tro på Gud och Jesus burit mig genom mycket.

… kärleken till maken Christer:
– Jag höll en gospelkonsert i Botkyrka. Som ordförande i kyrkan, kom han och tackade mig när jag stod och sålde skivor efteråt. Vi delade taxi. Han gav mig sitt kort när jag klev ur bilen. När jag kom hem till barnvakten, sa jag: Jag har träffat min man, men han vet inte om det ännu. Sedan var det lite grann Hallå, you're my man, det tog ett litet tag innan han fattade (skratt).

… första musikalen ”ABBA – the true story” av Hannes Holm och Måns Herngren:
– En helt skruvad historia med fyra Agnethor och fem Björn. Jag sjöng bland annat ”The winner takes it all”. Det skojades om allt från Carl Bildt till Billy Butt. Det blev något av mitt genombrott. Det skrevs att ”En ny stjärna har tänts”.

… ”The music of Motown”, show med Afro-Dite”:
– Där fick vi kill our darlings, för Motown är en slags ändlös skattkista av låtar. Nostalgi för dem i vår ålder, en a-ha-upplevelse för yngre. Och vilket mottagande, alla dansade som galna.

… att få diabetes, typ 2, för ett par år sedan:
– Jag hade gjort en vanlig rutinkontroll, så det blev ju en chock. Jag hade levt ett stressigt liv och inte märkt något. Nu gör jag medvetna val, både när det gäller träning och kost, även om det är bökigt ibland med mina arbetstider.

ARTIKELN HANDLAR OM