Kristoffer Bergström: Elitidrottare har ett eget språk

1 av 2 | Foto: Jerker Ivarsson / AFTONBLADET / 2826
Maria Rooth, ishockeyspelare Sverige.
NÖJE

Det brukar ta två avsnitt att hitta en favorit i Mästarnas mästare och så har skett också nu.

Se bara på Maria Rooth.

Nej, lyssna på henne.

Du har hört den i hundra periodpauser. Nickat åt den i tusen halvtidsvilor. Sportsvenskan. Den som låter begriplig, kanske till och med klok, när den väller ur en svettblöt högerforward men helt knäpp utanför arenorna.

Fraserna är på en gång slitna och oprecisa, resonemangen snurrar i spiraler. Det gäller att spela sitt spel, ta en match i taget, ha sin dag. Minns bara när Kevin Walker ställde upp i Idol och i samma intervju kunde växla mellan det charmiga showspråket och den enahanda sportsvenskan. Minns när fotbollstränaren Henrik Larsson sa sig ha haft "en bra dialog" med sin spelande son Jordan.

”Bra för vinnarkänslan att vinna”

Alla i Mästarnas mästare faller in i tugget ibland, men ingen lika ofta och med samma grace som Maria Rooth. Varenda replik från hockeyikonen hade passat efter andra perioden i en OS-semi mot Finland.

Ska vi ta en bukett från avsnitt två?

– Varenda tävling är viktig när man är själv. Jag tror att man bara får ta fram vinnarskallen, säger hon före en gren.

– Det är bra för självförtroendet att vinna och få tillbaka vinnarkänslan, efter grenen.

Om löneskillnaden mot herrhockeyn:

– Det är två helt skilda världar. Det går inte ens att jämföra. Jag har aldrig spelat för pengarnas skull. Jag har bara spelat för att det är kul.

Om landslaget:

– Det mest hedersamma man kan göra.

På ett vajande fält i gryningsljus, inför sista grenen:

– Det är en bra känsla att vakna när man tagit full pott. Klart man mår lite bättre än när det gått sämre.

Ett språk värt att bevara

Sportsvenska är en sociolekt, alltså att likna vid en dialekt som inte finns i ett område utan i en grupp. Taxichaufförer kan ha en, eller kompisgäng, körsångare, rollspelare. Den kändaste sociolekten är sannolikt sotarnas knoparmoj, varifrån vi har lånat orden brallor och dojor, men sportsvenskan torde vara mer utbredd eftersom det finns fler idrottare än skorstensfejare.

Sociolekter är, precis som värmländska och gutniska, fina och värda att bevara. För att värna elitidrottarnas språk borde vi döpa det, och vem är mer lämplig att få namnge det än dess för nuvarande främsta uttolkare?

Hon är bäst på att tävla i Mästarnas mästare och pratar den mest flytande sportsvenska vi hört på flera år.

Jo. Såklart. Numer heter det roothvälska.

ARTIKELN HANDLAR OM