Vita rockkritiker får gilla Barkley

NÖJE

NEW YORK

Precis när vi kommit ut från Schiller"s och sneddar över Rivington för att nå jukeboxen på The Magician frågar jag Gelinas om Gnarls Barkley kan vara nåt för mig.

-Gnarls är skit. Hip hop för vita rockkritiker, svarar han.

Jag tar det som ett ja.

När han säger "vita rockkritiker" låter det visserligen som att den gode Gelinas talar om pedofiler, massmördare eller rent av Brynäs-fans.

Men nu är det ju mig han är ute och trampar runt med i den dunkelt belysta Lower East Side-natten och att använda termen "vita rockkritiker" som invektiv i min närvaro är som att avråda Jan Myrdal från att läsa en bok med hänvisning till att den är vänstervriden.

Inte för att förhäva mig, men who"s your daddy när det gäller just konservativa, medelålders vita män som samlar på skivor, inte kan dansa och får sina ryggar piskade av Annika Flynner (= vita rockkritiker)?

Jag försöker också påpeka att jag ju rimligen torde tillhöra målgruppen och att mitt intresse för hip hop och så kallad modern r&b inskränker sig till enstaka, klatschiga låtar som exempelvis Outkasts "Hey ya".

- Äh, pustar Brooklyn-mannen i den fuktiga kvällsvärmen, skit i Gnarls. Skaffa nåt bra i stället.

Sen går han, helt otippat, in på Magician och pluggar Tom Petty på jukeboxen. Det kanske är Gelinas sätt att be om en ursäkt som inte efterfrågats.

Själv sätter jag mig vid baren och får alla fördomar om Lower East Side bekräftade.

Bartendern är snygg men värdelös och vägrar låta mig "run a tab". Han ska ha betalt efter varje drink, trots att det knappt är en människa i lokalen.

-Så gör vi alltid här, grymtar han.

Det är typiskt stadsdelar i New York som blir hippa och inne. Allt som verkligen är bra i USA - till exempel service och vänlighet - reduceras till ett minimum och plötsligt är man tillbaka i skit-Europa igen.

Detta försöker jag utveckla när Gelinas fyllt sin kvot av "Free fallin"", men det mynnar dessvärre ut i en politisk diskussion och våra politiska diskussioner visar bara att för många tanqueray-martinis kan få fina liberaler att bli både Fidel Castro och Pat Buchanan.

De visar också att goda vänner kan bli osams.

Mitt i den vite rockjournalistens utläggning om att även religiösa reaktionärer i Kentucky har ett existensberättigande får Gelinas nog och fräser:

- Äh, åk hem och lyssna på Gnarls Barkley.

Ska bli.

Det blev i veckan klart att de federala anslagen för terroristbekämpning omfördelas.

New York får lite mindre pengar och Memphis - av alla presumtiva terrormål i världen - lite mer.

Det kommenterade New York Post i torsdags med följande jätterubrik på förstasidan:

"Feds slash our funds to boost hicks in the sticks".

Det är väldigt, väldigt roligt att ha New York Post som husorgan.

En dag ringer dörrmannen upp och säger:

- Mister Gossen is here.

Legendaren Jan-Olov Andersson har anlänt.

Det enda riktigt skrämmande med nya Omen-filmen - som förstås har världspremiär på tisdag; ni vet 060606 - är vad den berättar om Mia Farrows omdöme.

Vad gör en så briljant person i en så hutlöst usel film?

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM