Max Martin var kungen – men ”Tjabo” stal showen

NÖJE

Polarprisceremonin – lika underhållande som en tom plastpåse

1 av 4

Vad gäller själva prisceremonin fanns det två små sensationer.

1. Max Martin pratade.

2. Kungen fick feeling.

Kan förstå att prisceremonin på Konserthuset i Stockholm bara sänds på TV 4 Play.

Sändningen är ofta lika underhållande som en tom plastpåse.

Årets 25-årsjubileum var egentligen inget undantag.

Den ena pristagaren, italienska mezzosopranen Cecilia Bartoli, får någon med bättre koll på klassisk musik skriva om. Men hyllningarna till den andre, Max Martin, bevisade än en gång att pop inte passar i frack.

Hur välmenande och fint Polarpriset än är försvinner nästan allt det roliga med popmusik när genren bokstavligt talat blir en bal på slottet. Tolkningarna av Max Martins hits var tråkiga och allvarliga och pompösa, även om jag kan förstå varför Kevin Richardson – den långe i Backstreet Boys – var tvungen att torka sig lite i ögonen efter att Seinabo Sey sjungit ”As long as you love me”.

Och när tre medlemmar från just Backstreet Boys skulle tala lääääänge till sin Martin kändes en repris av den ökända fotbollsmatchen mellan Sverige och Turkiet år 2000 som ett mer spännande alternativ.

Före galan rasade en debatt i både traditionella och sociala medier om Max Martin förtjänade priset eller inte. Det går att bemöta kritiken med en motfråga – vilken svensk skulle annars få det i dag?

Max Martin och hans team har dominerat hitlistorna de senaste 20 åren. Hans namn finns under 22 listettor i USA. Med det är han trea någonsin efter John Lennon (26 stycken) och Paul McCartney (32 stycken).

Att ranka musik utifrån statistik och framgångar blir i längden infantilt och själlöst. Men samtidigt är det ruskigt lätt att underskatta hyperkommersiell pop i stunden. Låtarna som bara vill existera nu och ska förbrukas snabbt brukar paradoxalt nog åldras förvånansvärt bra och låta precis lika bra, eller till och med bättre, 20 år senare. ”I want it that way” med Backstreet Boys är bara ett lysande exempel.

Annars var just Max Martin galans stora behållning. Eller rättare sagt – Max Martins obetalbara och obekväma minspel.

Det märktes att den moderna popens Greta Garbo hellre sitter gömd mellan två högtalare i en källare än visar upp sig offentligt. Det såg ut som att ett gäng treåringar ritat, klippt ut och klistrat fast leendet i hans ansikte. Ögonen var uppspärrade och oroliga. När han till sist fick gå upp på scenen och hålla tal regnade det nervös svett från pannan.

Och trots att Max Martin verkade vilja fly som en seriefigur rakt genom väggen höll han ett av de bästa tacktalen som jag har sett i det här sammanhanget. Det var okonstlat, ödmjukt och roligt.

Med tårar i ögonen mindes han sin mentor, producenten och låtskrivaren Denniz Pop. Och han avslöjade hemligheten bakom att skriva en bra hit – kärlek och att sno från de bästa.

De bästa är i Max Martins fall ABBA, Kiss, Prince och... Lasse Holm.

Lasse Holm?

Jo, Martin höll faktiskt på att lyfta från golvet när han upphetsat började babbla om bryggan i ”Växeln hallå”.

Dessutom fick han en hälsning från Zlatan – ”Grattis, nu är du äntligen på min nivå” – och Gene Simmons i Kiss meddelade i sin tur att Max Martin hade en snygg rumpa.

Men det var Hans Majonäs Honungen som stod för aftonens ”Vad fan är det som pågår?”-ögonblick. När kungafamiljen skulle lämna lokalen till tonerna av Justin Timberlakes ”Can't stop the feeling!” hände det något i kroppen hos gamle Carl XVI Gustaf.

Han fick feeling. Han, ehm, diggade.

Finns nog bara en sak att säga om den blivande lilla Youtubeklassikern:

Kör, Tjabo, kör.

ARTIKELN HANDLAR OM