Mejla

Per Bjurman

Liams klocka har stannat

Publicerad:
Uppdaterad:

MALMÖ

Tiden går.

Det trodde man att en sån som Liam Howlett fattade.

Men han har mot allt förnuft spelat in en ny, helt vanlig Prodigy-platta.

Givetvis är den värdelös.

PRODIGY + OASIS = VÄRDELÖST Liam Howlett har bjudit in Liam Gallagher och storebrorsan Noel på nya Prodigy-plattan. Ursprungsmedlemmarna Keith Flint och Maxim Reality ville inte vara med.
Foto: AFTONBLADET BILD
PRODIGY + OASIS = VÄRDELÖST Liam Howlett har bjudit in Liam Gallagher och storebrorsan Noel på nya Prodigy-plattan. Ursprungsmedlemmarna Keith Flint och Maxim Reality ville inte vara med.

Sju år är en lång tid i alla popkulturella sammanhang.

För den som specifikt pysslar med dansmusik, ständigt stadd i radikal förändring, är det som ett par sekel.

I mitten av 90-talet var The Prodigys anarkistiska punk-, rave- och hiphop-mosaik det hippaste som fanns i hela galaxen.

Soluppgångsspelningen på Pampas-scenen 1996 hör till det mest elektriska och laddade som siktats i Hultsfred.

Jag såg den med fina gamla Alf Kyhlén från dåvarande FLT (var har du tagit vägen, Kylan?) och trots att ingen av oss precis var, eller är, danskonnässörer drabbades vi svårt att den svindlande här-och-nu-känslan.

I dag går de låtar vi då stod och älskade inte att lyssna på.

De låter verkligen 1996.

Daterade.

Gamla.

Omoderna.

Och så är det ju med den mest samtida. Den åldras ofta väldigt dåligt. Den är inte nödvändigtvis sämre för det . Tidlösheten "mina" rocktraditionalister strävar efter är ett slags kvalitet, nutidsfetischismen dansmusiken bygger på ett annat.

Däremot uppstår problem när de inblandade inte vill förstå sin roll. Inte inser sina begränsningar. Inte förstår vad det det är som gör dem speciella.

Så verkar det dessvärre vara med Prodigys sångare, den en gång skrämmande coole Liam Howlett.

Efter sju års tystnad återvänder han med ett nytt Prodigy-album och jag hade så höga tankar om honom att jag kände mig förvissad om att han inte skulle sätta en comeback i verket utan att ha kläckt en hel serie nya, innovativa idéer.

Men det fanns tecken i skyn som uppenbarligen borde tagits på större allvar.

Varken Keith Flint eller Maxim Reality, de andra två ursprungsmedlemmarna, ville vara med. I stället har Howlett bjudit in bröderna Gallagher - enligt Glastonbury-rapporter så långt ifrån fornstor form att det inte längre går att mäta - och Juliette jävla Lewis, de senaste årens mest flagranta exempel på skådis som gör ett patetiskt spektakel av sig själv med gitarr i hand.

Den brist på koll de inbjudningarna vittnar om präglar hela "Always outnumbered, never outgunned" - sin titel till trots

en veritabel tomhylsa.

I princip innehåller den ingenting annat än samma big beats som förra gången, samma gapande och samma skrän - och att lyssna känns ungefär lika frustrerande otidsenligt som det skulle vara att skriva den här texten på Apples första powerbook, den med grönt hölje och bildskärm utan färg.

Du är varnad.

En annan som varit borta sen 1997 är John Fogerty.

Av honom kräver man ingen förnyelse. Det är liksom inte hans grej. Ändå känns det som att han utvecklats mer än The Prodigy under de sju år som gått sen han släppte "Blue moon fever" och blev så häpnadsväckande stor i Sverige att man till slut inte kunde skilja Loket och Creedence-sångaren åt.

Singeln, "Deja vu, all over again", visar en ny, mjukare och mildare sida av mannen som brukar ryta som ett lejon.

Och det är helt okej.

Alldeles ny och hösten 2004 låter Andreas Tilliander.

Han återfinns på en hembränd cd jag får av självaste Per Hagman - "Manifest mot träskrock i 14 kapitel..." - och på nätet läser jag att han är en gammal syntare som nu regerar i elektroniska grenen clicks & cuts.

Se till att bli lite nyfiken på honom.

Per Bjurman

Av: Per Bjurman

Publicerad:

LÄS VIDARE