Alex Schulman om vanvården som barn

1 av 3
NÖJE

Mammans alkoholism fick Alex Schulman att inse sin egen beroendepersonlighet.

Nu gör han allt för att hans barn ska slippa gå igenom det han själv var med om.

– Det jag var utsatt för som barn går att beskriva som vanvård, säger han i ”Katarina Hahr möter” i P1.

Alex Schulman, 41, pratar i ”Katarina Hahr möter” i P1 om uppväxten med en alkoholiserad mamma. Så sent som i höstas insåg han att han blev försummad som barn, och nyligen började han fundera kring sin egen beroendepersonlighet. Det finns inte längre något härligt eller otvunget med alkohol, berättar han.

– Jag går i terapi för att jag har känt mig orolig, jag är också en beroendepersonlighet. Min mamma var alkoholiserad och jag har själv de här generna. Jag är ju på ett sätt en alkoholist fastän jag inte dricker så mycket, säger Alex Schulman i ”Katarina Hahr möter”.

Han tycker att det är såpass jobbigt att han inte ens kan vara i närheten av en berusad person, men ser samtidigt dubbelt på det här med alkoholen.

– Samtidigt är det det bästa. De här stunderna med Amanda när barnen har somnat och man öppnar en flaska vin, det är det man lever för ibland, säger han till Katarina Hahr.

”Ingen sa åt mig att duscha”

Pappans åldrande och mammans drickande under uppväxten ledde till något som Alex Schulman i efterhand beskriver som vanvård. Det är först i höstas som han insåg hur illa det var.

– Jag var aldrig rätt klädd. När de andra hade täckbyxor hade jag jeans. Jag blev aldrig tillsagd att byta kalsonger, jag minns att gympaläraren sa åt mig att man luktar illa om man inte duschar. Det var ingen som hade sagt åt mig att man skulle duscha, säger han.

”En livsuppgift”

Nyligen insåg Alex Schulman problematiken i att han inte fick ordentlig middag under veckorna, att han gick runt med jeans som luktade mögel eller att han sov i lakan som blev gula av smuts. Han beskriver det som fysisk neglekt, eftersom föräldrarna inte tog ordentligt ansvar, och han ser fortfarande sig själv som medberoende, även som vuxen. Efter att ha fått insikten om sin beroendepersonlighet jobbar han för att inte föra över beteendet på sina barn.

– Det känns som att det nästan är en livsuppgift, vad annars är viktigast än att göra så att det blir stopp här? Det känns som att det är min största och viktigaste uppgift och det är den som gör att jag kämpar så otroligt hårt med det här, säger han i radioprogrammet.

ARTIKELN HANDLAR OM