Så besegrade Anthony Hopkins spriten

”Jag var i dålig form”

Publicerad:

NÖJE

HOLLYWOOD

I många år var han alkis och plågades av djupa depressioner.

I dag är Anthony Hopkins lyckligare än någonsin.
För Nöjesbladet berättar den snart 82-årige stjärnan i Golden Globe-nominerade ”Two popes” om vändningen i livet, varför han fortsätter att jobba och avslöjar nyckeln till alla hyllade rollporträtt.

Som barn dömdes hans chanser ut. I dag räknas Anthony Hopkins till en av världens bästa skådespelare.
Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Som barn dömdes hans chanser ut. I dag räknas Anthony Hopkins till en av världens bästa skådespelare.

Han kunde vara en plåga att intervjua, Anthony Hopkins. Sur, tvär och fåordig. Som om han var förbannad – på allt. Men de senaste tio-tolv åren har det vänt. Faktum är att den Wales-födde stjärnan som vann en Oscar för ”När lammen tystnar” och nominerades för skådespelarinsatserna i ”Nixon”, ”Amistad” och ”Återstoden av dagen”, bara tycks bli på bättre humör ju äldre han blir. Och det trots att han när vi möts på ett hotell i Beverly Hills gång på gång pratar om döden.

– Alla är så arga och bittra nuförtiden. Vi borde skärpa oss. Vi ska alla dö, vi är döende hela tiden. Det kan vara över i vilket ögonblick som helst. Jag tänker inte slösa bort min tid på att vara miserabel.

Han bär blå jeans, ljusblå skjorta, marinblå kavaj och en blågrårandig halsduk. Det är färger som alla matchar hans intensiva blick.

Den här dagen glittrar de blå ögonen av liv.

– Jag uppskattar allt, säger skådespelaren som fyller 82 den 30 december.

– Tar man det för allvarligt är man död. Och har man inga skratt och ingen humor i sitt liv är man död.

Tröst i flaskan

Han är den förste att medge att han inte alltid känt såhär. Långt ifrån. Mer än hälften av hans liv vara raka motsatsen. Var tillståndet kom ifrån är han inte helt klar över. Men han uppger att han länge sökte svar på det som tyngde honom och fick honom att söka tröst i flaskan.

– I New York var jag i dålig form. Det vände när jag kom ut hit 1973, säger han och syftar på Kalifornien, där Malibu numer utgör hans bas.

– Jag gjorde filmen ”Tjejen från Petrovka” med Goldie Hawn. Vi åkte upp till San Francisco. Där fann jag Förintelse-överlevaren Viktor Frankls bok ”Livet måste ha mening”. Den väckte så starka känslor att något hände i mig. Det tog mig visserligen ytterligare mer än ett år att gå igenom alkoholismens rena helvete, men det var ett uppvaknande.

På frågan vad som skedde slår han ut med händerna.

– Jag insåg att det inte var upp till mig. Jag insåg att jag var acceptabel, att jag hade accepterats även om jag inte kände mig accepterad. Vad det än var – kalla det nåd, kalla det förlåtelse - var det ögonblicket där allt ställdes på sin spets och man får ETT val; livet eller döden?

– Valet var mitt och jag valde livet.

Börja leva

Han säger att beslutet var mäktigt.

– Det sa, ”Nu är det över. Nu kan du börja leva. Allt det här har skett av en orsak och glöm inte en enda sekund av det. Men gå vidare”. Det var allt. Och det var 44 år sedan (skratt). Så jag vet inte vad det är, men jag tror det betyder att vi alla är lika.

I Netflixs ”Two popes”, Fernando Meirelles hyllade bromance-drama, spelar Anthony Hopkins den avgående, konservativa påven Benedictus medan Jonathan Pryce porträtterar hans liberale efterträdare, Francis.

– Jag hade aldrig jobbat med Jonathan förut. Vi har väldigt olika stilar när det gäller skådespeleri. Han är väldigt fri medan jag är mer strikt. Men vi kom överens direkt och hade väldigt roligt tillsammans.

Som veteran i Hollywood är Anthony Hopkins en förebild för många yngre skådisar. Men den som vill härleda hans konst till något lidande blir besviken.

– Jag går inte intensivt in i mina rollfigurer. Jag gör ingen research. När folk frågar hur jag spelar butler svarar jag att jag står väldigt stilla och inte pratar mycket (skratt). Hur spelade jag Hannibal Lecter? Stod väldigt stilla och pratade inte mycket (skratt). Så hur spelade jag då påven? Jag drog på mig rocken (skratt). För mig handlar det inte om intensiva förberedelser eller någon metod. Jag gör inte sånt.

Dög inte till

Bakom ödmjukheten finns det dock något som är sig likt när han går från projekt till projekt.

– Jag lär mig replikerna. Jag lär mig dem så noga att de finns i mig. När jag sedan kommer till inspelningen är det som att spela tennis. Man kan inte vara spänd. Man måste kunna vara fysiskt avslappnad. Då kommer orden ut rätt.

1993 dubbades Anthony Hopkins till riddare och har sedan dess titeln Sir.

För många som kände honom under uppväxten hemma i Port Talbot är succén en gåta. Det fick han höra eftersom hans hustru sedan 2003, Stella Arroyave, håller på med en dokumentär om hans liv.

– I Wales träffade hon en av mina före detta lärare och frågade hur jag var i skolan. Hon fick höra att jag var hemsk, totalt hopplös. Det fanns inget hopp för mig när jag lämnade skolan. Hon fick höra att jag inte kunde läsa, inte dög till sport, att jag inte ens hade platsat i skolans teatergrupp.

Tio år senare studerade Anthony Hopkins Laurence Oliver på den brittiska nationalteatern.

Stor kraft

– Det underbara är att jag inte kan ta åt mig äran för någonting. Jag kan inte heller ta på mig skulden för något. Det känns som om alla möjliga saker bara skett i mitt liv. Det känns som om livet varit en resa bortom min fattningsförmåga. Det är som om en stor kraft guidat mitt liv.

Med tanke på att hans pappa var ateist, hans mamma ”icke troende” och att han som barn aldrig gick i kyrkan, överraskar uttalandet.

– Jag vet inte varför jag flyttade till Kalifornien för alla år sedan. Djupt inom mig var det av någon anledning något som sa åt mig att bege mig hit. Det var inte för karriär, pengar eller förmögenhet. Jag skulle bara hit. Och det var här jag började få grepp om allt. Så det är något större än jag själv.

Han ler och håller kvar blicken, som om han vill försäkra sig om att budskapet gått hem.

– OK, du kan kalla det Gud. Jag har en själslig sida. Jag är troende. Och jag är lyckligare nu jag någonsin varit. Jag skrattar mer än jag någonsin har gjort för allt är ändå ett skämt. En dag kommer vi alla att dö.

Den stora föreställningen

Vi har pratat länge nu, men Anthony Hopkins visar inga som helst tecken på trötthet. På frågan var energin kommer från återvänder han till det som tycks uppta mycket av hans tankar.

– Från vetskapen att jag ska dö (skratt). Jag vet att jag låter morbid, men sanningen är den att livet pågår. Det är ingen repetition. Det här är den stora föreställningen.

Han säger att han kört på hårt de senaste fyra-fem åren.

– Jag återvände hem efter att ha gjort ”The father”, en film om demens. Jag trodde att jag hade drabbats av det. Samtidigt hade jag värk i benen och i ryggen. Jag trodde att jag var döende (skratt). Men jag sa åt mig själv att resa mig. Min fru ville att jag skulle vila, men jag ville inte vara invalid

Han bytte kost, gick till gymmet och som han säger, ”tränade tillräckligt för att bränna kalorierna”.

– Långsamt återvände kroppen och energin. Jag började känna mig bättre och bättre. Hade jag i stället tagit ledigt och vilat tror jag att döden hade tagit mig. Varje morgon när jag vaknar säger jag åt mig själv att stiga upp, att sluta vara en gammal man. Det är bättre för ryggen och hela kroppen.

– Allt sitter här (han pekar mot huvudet). Det är vad det handlar om.

Publicerad:

LÄS VIDARE