Sverrir Gudnason går in i papparollen – både privat och på film

avJan-Olov Andersson

1 av 2 | Foto: MICKAN PALMQVIST
Sverrir Gudnason.

Det var tänkt att bli hans första stora Hollywood-succé. Men ”The girl in the spider's web” brakfloppade.

Tro inte att det går någon nöd på Sverrir Gudnason, 40, för det. Han har gjort två internationella filmer, en svensk, en tv-serie och är bioaktuell i norska ”Fenix”.

– Första filmen jag gjorde efter ”Borg”. Och regissörens första film. Hon brann ju verkligen för den, då är det ofta vattentätt, säger han.

Det är verkligen två olika (ekonomiska) sidor av samma filmvärld.

Trots att David Finchers ”The girl with the dragon tattoo” med Daniel Craig och Rooney Mara spelade in närmare en kvarts miljard dollar, ansågs det inte tillräckligt bra för att motivera att man även gjorde de två återstående Stieg Larsson-böckerna på engelska. Budgeten för Finchers film hade ju närmat sig 100 miljoner dollar.

Så när det var dags för en så kallad reboot, baserad på David Lagercrantz bok ”Det som inte dödar oss”, var det nya skådespelare – Claire Foy som Lisbeth Salander, Sverrir Gudnason som Mikael Blomkvist – och lägre budget, 43 miljoner dollar. Ändå… närmare 400 miljoner kronor!

Nu blev det en riktig flopp när filmen hade premiär i oktober i fjol. Sågad av de flesta kritiker och ”bara” 35 miljoner dollar i intäkter.

– Den kunde ju setts av fler, men… det är väl antagligen ändå den största film jag har varit med i publikmässigt, säger Sverrir.

– Jag tycker själv det var en bra actionfilm, men den följer kanske inte i samma anda som de tidigare filmerna. Publiken som gillade Millennium-universumet, hängde inte med på förändringarna.

– Massor av effekter, team på 250 personer, det var kul och spännande att få vara med om en sådan produktion. Fast det är kanske egentligen inte den typ av film jag gillar bäst att jobba med.

Norska ”Fenix” hade han redan spelat in då. Debuterande regissören Camilla Strøm Henriksen berättar en ganska självbiografisk historia om sin barndom. Tonårstjejen Jill (Ylva Bjørkaas Thedin) får agera mamma till både lillebror Bo (Casper Falk-Løvås) och sin egen mor (Maria Bonnevie), som hellre super än söker jobb. Pappan (Sverrir Gudnason) är en frånvarande jazzmusiker. Ett starkt och gripande drama.

– Titeln syftar ju på den här fågeln. Det är en metafor för dottern som reser sig.

– Jag vet inte riktigt var Camilla hade sett mig. Hon ringde och frågade om vi kunde ses. Hon kom till Stockholm. Det var hennes första film, så jag kunde inte se något hon hade gjort, men hon brann ju för filmen och hade skrivit manus själv. Då är det ofta vattentätt. Hon hade något att berätta, det är inte alltid folk har det…

– Filmen är nästan som en teaterpjäs i två akter. Jag är andra akten. Första handlar om mamma, andra om pappa. Han är en strulig person som tänker att han ska komma hem till Oslo och ordna upp allt på en helg. Men han klarar ju bara av en och en halv dag där.

– Den här filmen går ju inte alls upp i 50–100 kopior, så jag har inte några speciella förväntningar, jag hoppas bara att folk vill se den.

Har du blivit besviken på så sätt någon gång?

– Ja, med ”Sprickorna i muren” (2003). Magnus Krepper, Ann-Sofie Rase, jag… vi tyckte att filmen hade något. Den var bättre än många andra filmer som kom det året. Men den gick bara upp i en kopia. Fick en (!) tidningsannons. Sedan var den bara borta.

Sverrir Gudnason försvinner dock inte. Tvärtom. Han har redan spelat in fyra kommande filmer och tv-serier.

En är tv-serien ”Älska mig”, som kommer på Viaplay i höst.

Josephine Bornebusch har verkligen gjort ett bra jobb, skrivit manus, regisserat och spelat huvudrollen. Jag tror serien blir jättefin. Johan Ulveson, Gustav Lindh, Görel Crona och Sofia Karemyr är några andra som är med. Jag spelar Josephines love interest.

Långfilmen ”Charter” är Amanda Kernells uppföljare till fyrfaldiga Guldbaggevinnaren ”Sameblod”.

– En utmaning klimatmässigt (skratt). Vi filmade i 33 minusgrader i Lappland, sedan åkte vi till Teneriffa där det var 30 plusgrader.

– Det är en vårdnadstvisthistoria. Anne Dahl Torp och jag spelar föräldrarna som har problem att komma överens om barnen. Jag tyckte ju jättemycket om ”Sameblod” och Amanda är en regissör som verkligen inte lämnar något åt slumpen. Hon kan ta tio minuter på sig för att bestämma om en kudde i bakgrunden ska vara mörkgrön eller mörkblå.

Sverrir har också gjort två internationella filmer.

En av dem är ”The book of vision”, inspelad i Belgien.

– Regissören heter Carlo Hintermann och Terrence Mallick är en av producenterna. Holländska Lotte Verbeek spelar en forskare på ett universitet som rotar i gamla skrifter från en läkare. Det är en rätt invecklad historia. Jag spelar en annan forskare. Charles Dance är med också.

När jag för något år sedan frågade Sverrir om han inte som så många andra ville satsa på Hollywood, sa han tvärsäkert nej. Skälet är enkelt: han vill inte flytta dit, inte med tre döttrar på hemmaplan. Fast… om Hollywood hör av sig, så…

För bara några veckor sedan kom han hem från inspelningen av ”Falling” med Viggo Mortensen, Lance Henriksen, Laura Linney och David Cronenberg. Det är också Viggo Mortensens debut som regissör.

– Jag får inte prata så mycket om handlingen, men… jag spelar Viggos pappa i filmen.

Hur går det ihop?

– Filmen utspelas på flera olika tidsplan. Jag är pappa till honom från 1950-talet och fram till 1970-talet, ungefär. Sedan hoppar handlingen framåt, då är Lance Henriksen pappan, som är homofobisk, han tycker inte om att sonen är gay.
– jag har ju inga scener med Viggo, det är andra som spelar hans rollfigur som ung, men då han regisserade filmen kom vi ändå varandra nära. Han är smart och duktig, jag blev imponerad av honom. Och så tyckte han om att prata skandinaviska med mig, det får han inte så ofta tillfälle att göra. Normalt bor han i Madrid.

Närmast ska Sverrir bara ta det lugnt. Tillbringa tid med döttrarna och i det ganska nyinförskaffade sommarhuset i Gränna.

Varför just där?

– Mina föräldrar bor på Island. Men min syster bor i Göteborg. Det är ungefär halvvägs dit bilvägen. Huset är inget renoveringsobjekt på det sättet och jag har aldrig varit sådan, men nu ska jag försöka bli en sådan som pysslar med saker och ting (skratt).

Namn: Sverrir Gudnason.
Ålder: 40.
Bor: Lägenhet i Stockholm, sommarhus i Gränna.
Familj: Tre döttrar, 14, 13 och 6 år.
Aktuell: På bio i norska filmen ”Fenix”, premiär fredag 24 maj.

Sverrir Gudnason om…

… att han spelat musiker i många filmer:
– Jag brukar försäkra mig om att få backup, så att det inte ser ut som att man bara står och lallar. Inför ”Fenix” jobbade jag med Nils Jansson, trumpetspelare i bandet när jag gjorde ”Paraplyerna i Cherbourg” på Stockholms Stadsteater. Jag ”plockar” bandet… när jag var med i ”Monica Z”, var det Svante Söderqvist från samma pjäs som lärde mig spela ståbas. Sedan har jag fått lära mig lite trummor, munspel och klinka lite piano inför ”Fröken Sverige”, ”Upp till kamp” och ”Den allvarsamma leken”. Det instrument jag egentligen kan spela är gitarr.

… Shia LaBeouf, som spelade rivalen John McEnroe i ”Borg”:
– Vi har sporadisk kontakt på sms. Jag är nyfiken på filmen (”Honey boy”) han har skrivit och där han spelar sin egen pappa. Shia kan vara lite väl intensiv ibland när han går in i roller, men det gör också att alla höjer sig runtomkring.

… ”Balladen om Marie Kröyer”:
– En sådan film som kunde ha fått ett lite bättre mottagande. Gick den ens upp på bio i Sverige? Det var kul att jobba med Bille August, en elegant gentleman. Och han blev förstås glad när jag berättade att inför min första roll på Stadsteatern i Reykjavik, som liten grabb, så skickade regissören mig att se ”Pelle erövraren” på bio. Det fanns likheter mellan rollerna.

…”Gentlemen”:
– Den är jag jättestolt över. Den blev väldigt cool. Har man inte koll på Klas Östergrens böcker kanske filmen är lite svår att hänga med i, men tv-serien är ett storverk.

ARTIKELN HANDLAR OM