Verdens Gangs Jostein Pedersen: Snälla Sverige – få slut på er episka tristess

NÖJE

Oslo. Snälla, snälla storebror.

Stackars rara Anna Bergendahl med sin episka tristess. Publik som ljushavrekvisita. Är det så popstormakten Sverige ska återvinna sin Eurovision-ära? Vad blir nästa grej? Sarah Dawn Finer ridande på en vit elefant?

Svenskarnas musiksmak har de senaste åren inte fungerat i Europa. Ni väljer hellre låtar för era lokala hitlistor, än att tänka utanför Östersund.

Sverige har skrämt oss grannar med Malena Ernman och hennes mix av fruktansvärd opera och ännu sämre pop. Platinablonda Perrelli som framstod som ett arkeologiskt fynd från de dunklaste nattklubbar i Minsk. The Ark som aldrig blev moderiktig retro.

Och en sång om Las Vegas som skildrade Handelns dag i Lycksele mer än den ultimata showbiz-drömmen.

I stället kunde vi ha kramat magiska Carolina af Ugglas hjärtskärande kleinkonst, Måns Zelmerlöws elektriska showmanship som påminner om Gene Kellys technicolor-bravader, Alcazars besatta refräng som sätter dansgolv och öron i brand, eller som i år: Eric Saades ultracharmiga enkelhet i en pumpande poplåt helt i linje med maestro Per Gessles credo: Cut the crap, give us the chorus.

I kraft av popstormakt har Sverige bjudit ESC på klassiska treminutare. Men inte i år. Inte nu. Är det för att Melodifestivalen drunknar i kvantitet och inte i kvalitet som gör att publiken helt enkelt tröttnar? Är artister och kompositörer inte tillräckligt hungriga? Eller har den svenska popindustrin blivit just industri och inte kreativitet med vilja och lust att skapa?

Svaret återfinns i Anna Bergendahls bidrag. Hon svamlar omkring utan riktning och det ända hon vet är att hon inte vill vinna, förlora eller spela – allt hon vill är att komma ihåg sitt namn.

Det är åtminstone en början.

Ni är Sverige. Snälla, snälla storebror – ge oss popmusiken tillbaka!

Jostein Pedersen

ARTIKELN HANDLAR OM