Klimatmedveten rock är hemskt men vi behöver fler alternativ än Malena Ernman

1 av 2
Marvin Gayes ”What’s going on”.
NÖJE

Den globala uppvärmningen kan döda oss alla.

Det är de flesta medvetna om.

Men förutom Malena Ernman – varför är det så tyst i nöjesbranschen?

Man får backa 46 år i tiden för att hitta ett äkta mästerverk om klimatfrågan.

1971 fällde soulstjärnan Marvin Gaye upp sin stora och svarta krage och tittade bort i regnet.

”What’s going on” är ett de mest ikoniska albumen och skivomslagen genom tiderna.

Den spirituella och politiska musiken förändrade både soul- och rockhistorien.


Mot slutet av 60-talet hade Marvin Gaye blivit ett av de största namnen på skivbolaget Motown, men han tyckte inte att han förtjänade uppmärksamheten.

Han var deprimerad över att duettpartnern Tammi Terrell drabbats av en hjärntumör – hon dog innan ”What’s going on” släpptes – och sitt kraschade äktenskap med Anna Gordy. Han missbrukade kokain och hade försökt ta livet av sig i en lägenhet i Detroit.


I det desillusionerade tillståndet växte ”What’s going on” fram – en sångcykel där Marvin Gaye i 35 minuter frigjorde sig från sig själv, sina problem och Motowns artistiska begränsningar genom att lyfta blicken och sjunga om sin samtid.

Det finns en massa anledningar till att återvända till skivan.

I den vita och manliga rockkanon som jag växte upp i var ”What’s going on” ofta enda titeln med en svart artist som över huvud taget nämndes på listorna över världens bästa album.


Framför allt blev Marvin Gaye en av de första soulartisterna som skrev en klassiker om miljöförstöring genom låten ”Mercy mercy me (the ecology)”.

Musiken låter som att Gaye förför sin partner i en hotellsvit med dyra lakan. Texten är över midnatt. Fiskarna i haven dör av olja och kvicksilver, luften är förgiftad i alla väderstreck, radioaktivitet svävar i luften eller grävs ner under marken, djuren utrotas.

Inget har egentligen förändrats sedan ”Mercy mercy me (the ecology)”. På det viset påminner klimatkrisen om #metoo-rörelsen. Alla har varit medvetna om problemet i decennier, men alldeles för få har försökt göra något åt det, framför allt inte män.

Som Malena Ernman twittrade i veckan: ”Om nån därute känner lite klimatångest så rekommenderar jag att ni surfar runt lite på nyhetssajterna. Där syns inte minsta spår av nån klimatkris!”

En förklaring är att miljö, klimat och global uppvärmning inte klickas lika bra som Melodifestivalen ännu. Tror att situationen är likadan i musikbranschen.


Vackra nihilister har i regel gjort bättre och sexigare låtar än miljömedvetna och självbelåtna idealister. Jag vet inte heller om rocken tål några uppriktiga verk om källsortering eller det akuta behovet att konsumera mindre nötkött och mer solenergi. Risken är alldeles för stor att publiken håller för öronen.

Men när brittiska fysikern och kosmologen Stephen Hawking varnar för att jorden kan vara ett obeboeligt eldklot inom 600 år är manegen åtminstone bättre krattad än någonsin för briljant och livsförändrande klimatrock i alla dess olika genrer och former.

Marvin Gaye fick för övrigt större kommersiella framgångar med låtar om sex. I dag strömmas ”Let’s get it on” och ”Sexual healing” tiotals miljoner fler gånger än ”Mercy mercy me (the ecology)” på Spotify.

Ingen borde vara förvånad. Enda problemet är att det snart kanske inte finns så mycket att knulla med.

ARTIKELN HANDLAR OM