Jonas Gardell

Jonas Gardell: ”Vi ska aldrig mer vara osynliga”

Författaren om sanna historierna bakom nya boken ”Ett lyckligare år”

Av: 

Andreas Hansson

NÖJE

Nedtystade och bortglömda – tills nu.

I sin nya bok ger Jonas Gardell röst åt de bortglömda svenska hbtq-pionjärerna.

– De här människorna har misshandlats, lynchats och blivit av med jobbet. Man undrar var fan de fick modet i från, säger han.

Jonas Gardell har en rosa fluffig kofta med sig, för fotograferingen. Ett fynd han hittade till sig själv under en shoppingrunda med dottern.

Han är på glimrande humör, allt han säger går inte att trycka – som det om relationen han hade med en känd man som han aldrig kan prata om eftersom mannen inte kommit ut och sedan gifte sig med en kvinna. Ironiskt då Gardells nya bok handlar om att lyfta nedtystad homosexualitet. Själv är han en hjälte för många i att våga komma – och sticka – ut, och aktuell med nya boken ”Ett lyckligare år”, om hans egna hjältar som banade vägen till dagens hbtq-rättigheter.

Pontus Wikner till exempel, nu i stort sett bortglömd men på sin tid en intellektuell gigant. Teolog, filosof – och under hela sitt liv kämpande med att förena sin starka tro med sin hemliga homosexualitet. Först i ”Psykologiska självbekännelser” som låstes in i ett skrin och inte fick öppnas förrän långt efter hans, hustruns och barnens död bekände han kärleken till män, för att hjälpa likasinnade.

Jonas Gardell.

– När folk fick höra om blecklådan blev de galna och ville hindra att den någonsin skulle öppnas. Det tog inte 50 år som han hade bestämt, utan hundra. Det var så kontroversiellt, men han brände inte texterna som alla andra skulle gjort. Kärlekshistorien mellan Pontus och Herman är så fin, värsta ”Young royals”. De är så fina, man skulle kunna träffa dem på Nytorget i dag, säger han och klappar på bokomslagets porträtt.

Ämnet är inte okomplicerat ens i dag. Efter intervjun pratar jag med en Wiknerexpert som är upprörd över att boken kretsar kring sexualitet och inte tycker att den borde skrivits.

”De vågade inte ropa”

Bokens andra halva skildrar föregångspersonerna som genomförde Sveriges, kanske Europas första Prideparad i Örebro som sedan upprepades i Stockholm och Uppsala, inspirerat av Stonewallupproret i New York två år tidigare.

– De var så jäkla få, fatta, tolv personer och vågade inte gå på gatan trots att de hade demonstrationstillstånd. Utan gick på trottoaren. De vågade inte ropa något. Det tog 12 minuter att gå 200 meter.

Grundaren, kallad ”Ronny” i boken, bearbetades under ett halvår innan han gick med på att medverka i boken.

– Vi ska inte glömma att de här människorna misshandlats, lynchats och blivit av med jobbet. När han gick ut och kämpade för gay power blev han hotad till och med av andra bögar: ”vi vill inte ha din frihet, vi är ju sjuka och ska vara glada om vi alls blir tolererade”. Uppförsbacken han hade var enorm, man undrar var fan han fick modet i från.

Ronny fick god hjälp av paret Vanja och Kerstin, två lesbiska ikoner som Gardell nu avtäcker.

– Jag hittade Vanja ännu i livet, i Fanthyttan där hon bott med sin kvinna i 40 år. Där sitter den coolaste tanten som gjort skyltarna till de tre första demonstrationerna för vår frihet utan att fatta vad hon betytt. Nu är hon jättestolt. Det här är är en stor återupprättelse för dem, de borde nomineras på QX-galan och till Svenska hjältar.

Börjar gråta

När han i boken skildrar hur en liten hbtq-rörelse sedan får spridning är det en scen som får hans ögon att tåras, den från RFSL Umeås fester på Hotell Margareta på 70-talet.

– De fick reda på att några alltid hyrde rummen med utsikt över innergården och festlokalen under de här kvällarna. Men de kom aldrig på festerna. De hade åkt kanske 50 mil för att en enda kväll stå där bakom en gardin och se en annan homosexuell människa gå förbi. Det var det närmaste de kom sin längtan. De är borta i dag och vi kommer aldrig få veta vilka de var.

– Jag börjar alltid gråta när jag pratar om det här, det är en sådan bild av vår osynlighet, hur vi själva osynliggjort oss och gått med på att inte finnas. Många, även bögar, tycker att jag tjatar, men då insåg jag varför jag måste göra det: för att ingen någonsin – inte mina barn, inte dina barn – ska stå gömd bakom en gardin och se sin dröm långt där borta.

Jonas Gardell.

”Vi har bränt våra brev”

Han menar att tiden är knapp för att ta vara på stora historiska värden.

– Vår homohistoria är aldrig berättad och har hemlighållits av massor av skäl. Vi har bränt våra brev, raderat och förfalskat. Så har vi levt. Många av våra första aktivister är döda, några är på väg bort nu och borde djupintervjuas. Vi måste skriva in oss i historien, för att vi aldrig mer ska raderas. Vi ska aldrig mer vara osynliga.

– Vi känner inte till vår närhistoria när vi viftar med regnbågsflaggan och tycker att de nya lagarna mot homosexualitet i Ungern är galna. Förlåt, men en likadan lag fanns i Finland fram tills 1999. När Mark gjorde sina första filmer i finsk tv diskuterades det om han alls skulle få göra dem som är homosexuell. Det är nutidshistoria. När du läser den här boken hoppas jag att du tänker: ”Varför har jag inte fått lära mig det i skolan?”.

Och kampen är långt ifrån över, säger han.

– Det finns ju några svenska apartheidlagar kvar, sedan 2005 får vi gifta oss men vi får fortfarande inte ge blod vilket är jättekonstigt eftersom blodet förstås testas. Det är ju för att folk helt enkelt inte vill ha bögblod.

Upprörande frågan

Han har själv varit drivande i debatten i flera decennier, och har tvingats ta många fajter.

– Fram till mitten av 90-talet fick Mark och jag alltid samma fråga som Vanja och Kerstin 25 år tidigare: vem som är mannen och kvinnan i förhållandet, det kändes alltid förolämpade. När det gäller homosexuella relationer slutar de här heterosexuella personernas hjärnor att fungera. De har inte fantasi nog att föreställa sig två män eller två kvinnor tillsammans utan måste översätta det till man och en kvinna. Bara för några år sedan när jag och Mark åkte utomlands med barnen tittade passtjänstemannen på oss och fick inte ihop vår familj överhuvudtaget. ”So you are the father?”, sa han och tittade på mig och tittade sedan på Mark, ”but who are you? The grand father?”, säger han och brister ut i ett stort skratt.

– Det kommer han få höra resten av sitt liv. Jag tycker det ska vara rubrik.

Vanja och Kerstin intervjuades i Aftonbladet 27 mars 1971. (Klicka på bilden för att se en större version). ”De blev utställda som cirkusdjur i tidningarna: ’flickorna som vill gifta sig med varandra, har ni hört något så knasigt’. Men tack vare dem är jag och Mark gifta i dag. Om någon sagt när vi började vår kamp att vi skulle vara laggifta och ha barn skulle alla bara skaka på huvudet: det kommer aldrig att ske. Förändring är möjlig men den kommer inte av sig själv. Du är ansvarig”, säger Jonas Gardell.

JONAS GARDELL OM....

DE SOM GICK FÖRE:

– De få som fick läsa E.M. Forsters ”Maurice” menade att den var otrovärdig för att den hade ett lyckligt slut, för homosexuella kunde vara en massa saker: falska, fega, pinsamma, ondskefulla, svekfulla, feminina, psykopater och framförallt ensamma. Det fanns en sak man inte kunde vara och det var lyckliga. Fick man uppleva lyckan var det två minuter i en park och sen blev det olyckligt ändå. Men han skrev det för ”ett lyckligare år”, lever vi i det nu? Eller väntar vi fortfarande? Och räcker det med att vi är lyckliga under vår regnbågsflagga här i Sverige eller spelar det roll vad vi gör med Afghanistan nu?

”RONNY” I BOKEN:
– Ingen av de andra aktivisterna visste vart han tagit vägen. Jag hittade honom, han hade bytt både för- och efternamn och tackade nej i ett halvår innan han ställde upp för boken. Han har mått rätt dåligt om man säger så. Under jubileumet för Örebroparaden skickade han en bild där han prytt hela sin balkong med Prideflaggor och skrev att: ”jag är så stolt att jag gjorde något i mitt liv som jag är stolt över, de första demonstrationerna”.

WIKNERS HEMLIGA LÅDA:

– Folk anade vad som stod där och var rädda för det. Hans fru visste att när den öppnas är mitt rykte förstört helt och hållet. Det var stort av henne att lämna över den, man undrar vad hon grubblade över.

NÄSTA BOK

– Under mitt arbete stötte jag emellanåt på en upprörande syn på barns sexualitet. Jag skrev ett långt kapitel om det här men insåg att, nej detta fick bli en egen bok. Den homosexuella världen har varit starkt sexualiserad med videobutiker, parker och Grindrappar, en perfekt grogrund för rovdjur. Jag blev själv upplockad som 14-åring. Det är ett angeläget ämne och kommer förstås bli väldigt upprörande, jag kan tänka mig att det finns många i hbtq-rörelsen som tycker att jag borde låta bli, men det kommer jag inte förstås.

ANNONS EXTERN LÄNK

Basplagg 3 för 2 – handla barnens kläder till bra pris hos Lindex här!

Lindex

Publisert:

LÄS VIDARE

Jonas Gardell: Ingen annan kan skriva det här

ÄMNEN I ARTIKELN

Jonas Gardell

Pride

Hbtq