Skräcksagan håller mig i ett järngrepp

NÖJE

MARKUS LARSSON om en av årets största pophändelser

1 av 2 | Foto: Blodtörstiga varelser och en mänsklighet som slits i stycken är några av ingredienserna i Justin Cronins ”The passage”.

Amy Harper Bellafonte. Bradford Wolgast. Peter Jaxon. Michael Fisher. Alicia Donadio. Tim Fanning.

När böckerna en dag blir film eller tv kommer många, många att kunna karaktärernas namn.

Men vår tids bästa fantasy­saga är fortfarande en växande hemlighet bland bokslukare.

I veckan släpptes äntligen ­romanen ”The city of mirrors” av författaren Justin Cronin.

Jag känner folk som bokstav­ligen skolkade från jobbet för att hinna köpa de sista åtråvärda exemplaren som hunnit komma till bokhandlarna i Stockholm.

Och boken är utan överdrift en av årets största pophändelser.

”The city of mirrors” är den försenade och sista delen av ”The passage”-trilogin (de två första böckerna i serien har släppts på svenska med titlarna ”Flickan från ingenstans” och ”De första tolv”).

Historien är bedrägligt enkel. Justin Cronin fick idén när hans dotter bad honom att skriva en saga där en liten flicka räddade världen.

I ”The passage” gör några forskare tre klassiska misstag.

1. De försöker lösa livets gåta och bota den obotliga sjukdomen döden.

2. De reser till en djungel.

3. De går in i fel grotta.

Alla som kan sin skräck vet att det brukar få brutala konsekvenser. Ett mycket potent virus sprids snabbt över världen. Mänskligheten slits bokstavligt talat i stycken på kort tid av blodtörstiga varelser. Enda hoppet, om det finns något, är en flicka som heter Amy.

Att kalla berättelsen filmisk är en underdrift. Regissören ­Ridley Scott, som bland annat ligger bakom biosuccéerna ”Alien”, ”Blade runner” och ”The martian”, köpte filmrättigheterna tre år innan den första boken i trilogin var klar.

Än finns det inga tecken på att Hollywood har laddat sina kame­ror. På filmsajten Imdb står ”The passage” under kategorin ”In development”. Problemet är kanske hur man ska lyckas komprimera de tre långa tegelstenarna till ett antal fungerande filmer, eller kanske en tv-serie.

Men att en populär bok blir film är inget kvitto på någonting. ­Berättelser är alltid som bäst och mest skrämmande när personerna och monstren enbart existerar i författarens och ­läsarnas huvuden.

Själv befinner jag mig på den bästa platsen – mitt i ”The city of mirrors”. Cronins fantasirikedom och förmåga att hålla läsaren i ett järngrepp från första ­sidan till den sista är andlös. Känslan påminner mycket om när Stephen King var som bäst på 70- och 80-talen.

Att King själv är ett stort ”The passage”-fan är knappast förvånande. Och i framtiden borde Justin Cronins romanbygge få samma status inom amerikansk skräck och fantasy som ”Det” ­eller ”Pestens tid”.

Allt annat vore orimligt.

Markus topp 3

1) ”Nu lyfter vi från marken” (låt, Freddie Wadling)

Han släppte sin första klassiker 1981, ”The freaks” med Cortex, och sin sista i år, ”Nu lyfter vi från marken” med Stina Nordenstam. Den senare för­tjänar, som så mycket annat av den älskade artisten och rösten, att bli en evig och oersättlig svensk psalm.

2) ”Det sitter i dig” (låt, Freddie Wadling)

På albumet ”Jag är monstret” från 2005 skrev artister som Mauro Scocco, Per Gessle, ­Tomas Andersson Wij och Jocke Berg låtar till Wadling. Men ingen nådde längre in i mörkrets hjärta än Sophie Zelmani med ”Det sitter i dig”. I över fyra minuter går det knappt att andas.

3 ”Over the rainbow” (låt, Freddie Wadling & Fläskkvartetten)

Som Hellström själv sjöng i ”Dom där jag kommer från”: ”Första gången jag såg Freddie var på Valvetscenen, ’vi ska ha ett band som fan låter exakt som Liket Lever’”. Hellström länkade till ”Over the rainbow” när han skrev om sin väns död på Facebook. Ingen sjöng Judy Garland som Freddie.

ARTIKELN HANDLAR OM