Så var The Weeknds konsert i Stockholm

Foto: EMMA SVENSSON/ROCKFOTO
The Weeknd på scenen i Globen.
NÖJE

The Weeknd fick vad han ville: en egen världsturné och en utsåld Glob.

Men jag kan inte sluta drömma om den dimmiga r’n’b som gick förlorad på vägen.

Senast The Weeknd var i Globen supportade han kompisen Drake. Det är tre år sedan nu. Men han har ju varit på väg hit hela tiden. Varje
steg han tagit sedan sin första, hemliga mixtape har lett rakt in i
rampljuset. The Weeknd vill vara stjärnpojke. Det är inte bara till
hans fördel. Den banbrytande debuten ”House of balloons” lovade ju så
mycket; Abel Tesfaye, som han egentligen heter, kunde blivit en så
mycket mer raffinerad artist.

Fjolårets ”Starboy” är ett ojämnt album, där skivans fillers göms bakom fläskiga beats. Men som popstjärna, en Michael Jackson för sin generation med farligare texter och samarbeten med franska Daft Punk – The Weeknds egen Quincy Jones – fyller han ett uppenbart tomrum.
Det är den popstjärneperuken som 27-åringen från Ontario, Kanada, har
på sig när han landar premiären av sin första egna världsturné ”The
Starboy: Legends of the fall tour” – ej skämt, den heter så – i
Stockholm.

Publiken har krupit neråt i åldrarna

Den gulliga peppen inför konserten (Queen B, Bieber och
popcorn) påminner om den inför ett högstadie-disko. The Weeknds publik
har krypit neråt i åldrarna, tack vare Ariana Grande-duetter och Max
Martin-samarbeten. Per Gessle är dessutom på studiebesök i Globen. Från det att The Weeknd croonar in på catwalken i midnattsblå, midjekort jeansjacka, är han en flickidol. Tesfaye är ordentligt premiärpeppad och tar korta attack-danssteg, som liknar tennisspelaren Serena Williams fotarbete. Närvaron är formidabel med små, men betydande gester som att dricka ur en flaska från publiken. På så vis får han – även om det eländigt diskantiga ljudet i Globen hjälper till – konserten att kännas som en klubbspelning.

Showen är ganska sparsmakad: en synnerligen spelsugen powertrio, en catwalk med någon form av grunka över och så suddiga bilder på The Weeknd, för att accentuera känslan av att befinna sig i ett konstant, überdekadent rus. Samma känsla som The Weeknd ägnat sju år och fyra album med att sätta rhyme på.
The Weeknd traskar konserten igenom fram och tillbaka på catwalken som en osalig ande. Hade han varit en seriefigur hade han lämnat en grop
efter sig. Och sanningen är att The Weeknd – när musiken blir övertydlig och alltför versal – tangerar sitt seriefigursjag. Omgiven av en peppad publik blir man mer förlåtande. Beatsen, oavsett fransk eller svensk signatur, är ju skapta för att fylla hockeyarenor. Men det finns inte alltid så mycket där bakom. Och stundtals framstår den – för inte alltför länge sedan – så svårt välbevarade internet-hemligheten som småtöntig allsångsledare.

Jag blir nästan ledsen när jag hör den trånande vackra ”Wicked games”
i slutet av konserten. För den påminner mig om en Chris Isaak för
modern r’n’b som nu kunde varit i full blom. Om bara stjärnorna stått
annorlunda.

FAKTA

The Weeknd i Stockholm


Plats: Stockholm, Globen. Publik: 14 155. Längd: En och en halv timme.
Bäst: ”Wicked games”, ”High for this” och ”Crew love”. Sämst:
”Rockin’”.

Betyg – låt för låt:


All I know
The Weeknds världsturné har börjat. Han äntrar Globen för andra
gången. Men för första gången som dragplåster och flickidol, till en
våg av blixtrande mobiltelefoner och tjut.


Party monster
Abel Tesfaye rhymar om Angelinas läppar. Det diskantiga beatet krossar
luften i arenan som isen på Mälaren.


Reminder
Midtempo-låt över vilken The Weeknd lyckas klämma in ungefär varje
klyscha som existerar i modern r’n’b-lyrik.


Six feet under
Låten med den tv-serie-vinkande titeln får nöja sig med att sorteras
in i facket ”dussin-r’n’b”.


Low life/Might not
Två samarbeten flashar förbi: det första med Future, det andra med
skivbolagskompisen och rapparen Belly.


Often
Det har alltid funnits en suggestiv diskrepans mellan The Weeknds
sammetsstämma och det dekadenta mörker han besjunger. Den här låten är
ett lysande exempel på det.


Acquainted
Popcornpaus.


Ordinary life
The Weeknd rhymar om James Dean. Låten har en repetitiv, klistrig refräng.


Starboy
Daft Punk serverar assnyggt ”Dangerous”-beat. Över allt samman: The
Weeknds kvidande tenor. 28 310 händer håller takten.


Nothing without you
Faller platt efter föregående franska urladdning.


A lonely night
Rockigt jobbigaste-killen-i-klassen-nummer från ”Starboy”.


Rockin’
Jag älskar Max Martin. Max Martin älskar rock. Men jag älskar inte just den här.


Secrets
The Weeknd testar sina Talking Heads-vingar. Men framstår mer som en
karaoke-kille än en rockin’ dito.


Can’t feel my face
Jag hörde låten eka från en sportbar i Gävle i torsdags. Det säger väl
egentligen allt om hur fjärran The Weeknd är från hans ruta ett som
suddig internet-siluett.


In the night
Låter ungefär som om Michael Jackson skulle återuppstå och dyka upp i
Växjö i helgen. #Melfest


Earned it (Fifty shades of grey)
Mysig ”Fifty shades of grey”-r’n’b att gulla till en fredagskväll.


Wicked games
Som ett nostalgiskt vykort från några månader i början av decenniet
när The Weeknd var bäst i världen.


High for this
Suck. Vad är väl en emo-r’n’b-bal på slottet?


All that money
Ännu ett tjusigt samarbete med XO-kompisen Belly.


Sidewalks
Ett lekfullt beat och en av de mer uppfriskande stunderna på
”Starboy”. Men man saknar ju gästande Kendrick, helt klart.


Crew love
Det stenhårt sidechainade beatet ligger sked med den ursnygga lasern.


King of the fall
Weeknd gör cover på det episka dramat ”Höstlegender” med Brad Pitt.


Die for you
Abel kryddar balladen med små Stockholm-shoutouts. Och kvällens
första, fullödiga gitarrsolo. Det känns tryggt.


I feel it coming
The Weeknd låter nästan mer som MJ än MJ själv i denna pastellfärgade,
nostalgiska och barnförbjudna disko i lunktakt. Mysigt så.

Extranummer:


False alarm
Det här är jättekonstig musik.


House of balloons / Glass table girls
The Weeknd och hans powertrio spelar punk, så som den låter på Kanye
Wests album ”Yeezus”.


The Hills
Sista låten, en av The Weeknds största hits och jag kan, typiskt nog,
bara tänka på en av mina favoritscener i ”Skam”: när Noora och William
kör uppför Oslos hills till den här på sin första dejt.