”Nu har Hasse och Tage förenats”

NÖJE

När familjen tar adjö, bland de utströdda höstlöven kring kistan, är det som om hjärtat vill brista.

Men en stund senare, när kapellets portar slås upp och Tommy Körberg, med gitarren i hand, leder det muntra musikertåget ut i ljuset, är det som om den där sorgestenen spricker.

Ut kommer sång, musik, skratt – och glädje.

För det var det han gav oss, Hasse Alfredson.

Till och med nu.

1 av 20

Det känns som en tanke, men är en tillfällighet.

Just den här dagen, för exakt 32 år sedan, fredagen den 13 oktober 1985, dog Tage Danielsson.

Han blev bara 57 år.

Under den direktsända minnesstunden i Heliga Korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm höll Hasse Alfredson, då 54 år, ett gripande tal till sin kompanjon, följeslagare och bäste vän.

– Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage, sa Hasse Alfredson innan han bockade vid kistan och gick.

Själv skulle han hinna bli 86 år.

Ensam framför kistan

Men nu, så många år senare, när det var hans tur att ”låsa och fara”, fanns ingen Tage där som kunde hålla tal.

Däremot familj, släkt och vänner, som med sång, musik och text kunde hedra den man som betytt så mycket för så många, i så många år.

Där fanns Tommy Körberg med sina gudabenådade röst, Svante Thuresson med sitt sving, Tina Ahlin med sitt munspel, sitt piano och sin vackra sång, Monica Dominique med sitt piano, Jan Allan med sin trumpet – och Peter Dalle, med Hasse Alfredsons egen vemodiga dikt om att ta adjö, ”Att låsa och fara”.

Där fanns Hasse Alfredsons egen dotterdotter, Hannu Landström, som inledde begravningen med att själv, ensam framför kistan, sjunga Björn Skifs ”Håll mitt hjärta”, så att tårarna rann, inte bara på hennes kind.

Höstlöv och blåbärsris

Det blev en begravning, där humorn blandades med allvar, tårar med skratt och vemodet och sorgen med glädjen.

Hasse Alfredson var inte kristen, därför blev det, precis som för Tage Danielsson den gången, en borgerlig begravning.

En rak och enkel ceremoni, utan stora åthävor.

Det behövdes inte.

Det enkla kisttäcket hade Hasse Alfredssons hustru Gunilla själv sytt – och höstlöven, blåbärsriset och ormbunkarna som omgav och smyckade kistan hade dottern Sofi Landström plockat och arrangerat.

Djupt respekterad

Mellan musiken och sången tecknade den borgerliga begravningsofficianten, Pia Kristofferson, finstämt och utan för stora ord – hur skulle de förresten kunna bli det? – utifrån samtalen med familjen ett ärligt porträtt av en älskad och djupt respekterad människa.

En make, en pappa, en farfar, en morfar, en vän och kollega, men också en omåttligt folkkär komiker, regissör, författare, scenograf, filmskapare och dramatiker.

Mannen som gav oss Lindeman, Gula och Gröna och Svea Hund, blommig falukorv, Äppelkriget, Att angöra en brygga, Mosebacke monarki – och så mycket mer.

En av de sista riktigt stora svenska underhållarna, från den tid, när tv:n bara hade två kanaler och folkhemmet inte bara var ett minne blott.

En tid, som han, som ena halvan av Hasseåtage, själv var med och formade.

”Ofattbart mångsidig”

– En röst som berört så många har tystnat, sa Pia Kristoffersson.

– Hans Alfredson var ofattbart mångsidig, kreativ och en engagerad röst i sin tid.

– Hasseåtage blev ett begrepp och fick djupt fäste i den svenska folksjälen. De utlöste skrattet som förenade Sverige, med en humor som senare generationers ironiska humorskapare har fått leva med och blivit jämförda med. En humor förankrad i en samhällsmoral och humanism, en samtidssatir med politisk udd.

Men hon berättade också om en blyg man, obekväm med att alltid bli igenkänd, om en pappa som varje lördag tog med barnen till Livrustkammaren, där samma ritual alltid följde, före den obligatoriska lunchen på Cassi, om böckerna och matlagningen som skänkte honom ro och avkoppling.

Hon berättade om de sista åren, när han tappat gnistan, när fantasin hade torkat in.

Hon berättade om den enda människa som han, enligt sin hustru, nog riktigt lyssnade på: Tage Danielsson, hans bästa vän, vapendragare och ”partner in crime”.

Historien länkas samman

Att begravningen blev just den här dagen, samma dag som Tage Danielsson dog för 32 år sedan, var en ren tillfällighet.

En tillfällighet som man gärna vill ge en djupare innebörd.

– I dag, i det här rummet, länkas historien samman. I någon bemärkelse, om än inte nödvändigtvis religöst, så kan man kanske tänka att Hasse och Tage nu förenats, sa Pia Kristoffersson.

Och om det fanns en röd tråd i begravningen, så var det förstås Hasseåtage, i svensk film- och teaterhistoria för evigt förenade.

Svante Thuresson sjöng ”I want to be part of your dreams”, från filmen ”Jim och piraterna Blom” – samma låt som spelades på minnestunden för Tage Danielsson.

Och tillsammans med Tina Ahlin och Tommy Körberg sjöng han HasseåTages ”Längtans blomma är störst på håll” och den muntra låten ”Öl”, om när barna växer upp, från 88-öresrevyn.

Förlösande avslut

När hela familjen tillsammans tagit adjö vid kistan, till tonerna av Tommy Körberg och Cole Porters ”True Love”, Hasse Alfredson egen favoritlåt, var det dags för det förlösande crescendot – i sann HasseåTage stil.

Tommy Körberg, Tina Ahlin, Monica Dominique och Svante Thuresson klämmer i med Hasse Alfredsons egen ”Hur glad får man va?” och med gitarren i högsta hugg leder Tommy Körberg det gungande ledet av musiker upp mot kapellets portar - och ut i ljuset.

Där fortsätter de sjunga och spela tillsammans.

Det är ett av de dessa magiska ögonblick i livet.

I just det ögonblicket lättar trycket i bröstet, solen skiner igen – åtminstone för en stund – och det är inte sorg, utan tacksamhet och glädje jag bär med mig.

Det är jag inte ensam om.

– Jag känner mig ljusare i sinnet, ska Tommy Körberg säga en stund senare.

– Jag är tacksam att jag fick vara med.

Det är vi också.

Hans Alfredsons bästa filmer 00:30