Når inte riktigt upp till samma nivå som ”Hundraåringen…”

NÖJE

Uppföljaren till ”Hundraåringen…” är ytterst trogen känslan, stämningarna och humorn från första filmen.
Men trots allt från en mycket publikfriande apa, till att 101-åringen Allan Karlsson hamnar i säng med en kvinna, når den bara stundtals upp till samma nivå.

Bör nog kanske börja med att göra en rejäl pudel. Så här skrev jag om förra filmen:
Boken ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” blev ett fenomen. Högst tveksamt om filmen blir det. Det är välgjord underhållning som puttrar på lagom trivsamt i knappt två timmar. Varken mer eller mindre.
Såg om filmen i helgen och har inte ändrat åsikt som helhet.
Det jag tyckte var bra för tre år sedan - skådespelarna med Robert Gustafsson i spetsen, valet av spelplatser, kläder, scenografi, de oftast mycket roliga återblickarna i Allan Karlssons liv och hans hela tiden slagfärdiga repliker - kändes nu ännu roligare. Medan det jag var negativ till - berättelsen i nutid, med konfrontationerna med snudd på världens töntigaste kriminella gäng - kändes ännu tramsigare.
Borde också ännu kraftigare ha betonat hur bra Matti Byes cirkusliknande musik är, den skapar en positiv stämning på ett oslagbart sätt.
Men jag fick väldigt fel om filmens genomslagskraft. Över 1,5 miljoner besökare. Stor publiksuccé även utomlands. Välförtjänt Oscarsnominering till Love Larsson och Eva von Bahr för Robert Gustafssons mask.
Puttrar på lagom trivsamt i knappt två timmar är dock en rätt bra beskrivning på uppföljaren.
Som börjar på Bali. Allan Karlsson fyller 101 år. Verkar rätt nöjd med att bara ta det lugnt och ta en grogg. Har nästan blivit något av en mysalkis på gamla dagar. Med på Bali är fortfarande Julius (Iwar Wiklander), Gäddan (Jens Hultén), som efter händelserna i förra filmen nu är en glad trubadur med minnesförlust, Benny (David Wiberg) och hans gravida flickvän (Shima Niavarani). Gunillas (Mia Skäringer) frånvaro förklaras snabbt och effektivt.
Genom hela filmen rullar sedan historien om den enormt goda läskedrycken Folksodan som Allan Karlsson var med om att skapa av en slump. Både ryssar och amerikaner insåg att dess popularitet skulle vida överstiga Coca Colans och vi får följa historien under kalla krigets dagar när Leonid Brezjnev och Richard M. Nixon styrde stormakterna och i nutid när man försöker hitta receptet och dra igång tillverkningen igen.
En intrig snudd på så töntig att den hade platsat i en Åsa-Nisse-film från 1960-talet, men som regissörerna Felix och Måns Herngren ändå får snurr på.
En liten apa från Bali stjäl många scener. Att Allan Karlsson skulle börja flirta och hamna i säng med kvinnor, är också en oväntad utveckling. Ralph Carlssons polis har fått en större roll, en kul drift med både svenska polisen och svensk småstadsmentalitet.
Men både Allan Karlssons dräpande repliker och återblickarna i hans förflutna är tyvärr färre.
Att ”Hundraettåringen…” slinker ned rätt lätt, handlar mer om att man har lärt känna och trivs i dessa personers sällskap, än att det alltid är så roligt.

ARTIKELN HANDLAR OM