Mejla

Per Bjurman

Skulle betala för att se Smokie i Rejmyre

Per Bjurman om längtan efter livemusik

Publicerad:
Rockfolkets Leif ”Burken” Björklund under en spelning på 80-talet.
Foto: LARS ROSENGREN
Rockfolkets Leif ”Burken” Björklund under en spelning på 80-talet.

NEW YORK. Det är tydligen med livemusik som med hälsan.

Man saknar den inte förrän den går förlorad.

Att för första gången på 47 år behöva traggla sig genom en sommar utan att få uppleva en endaste liten konsert börjar kännas så plågsamt att jag just nu skulle betala för att se Smokie i Rejmyre.

Eftersom jag redan i verkliga knatteåldern, innan jag hade något att säga till om, släpades runt på spelmansstämmor i Dalarna hela somrarna går det rentav att säga att det här är första gången någonsin inga levande toner letat sig in i mina känsliga – nåja – öron under maj, juni och juli.

Rock-Ragge blängde bistert bakom mörka solglasögon

Men jag räknar ändå 1973 som år noll i de här sammanhangen. En fredagkväll i juni det formativa året fick jag följa med grannfamiljen på vad som kallades ”Barnens dag” i Borlänge Folkets park – och upptäckte världen.

Jag fick till exempel smaka sockervadd för första gången, såg grannbrodern Johan vinna fem kronor på en enarmad bandit och kände förväntningarna skälva i den ljusa sommarkvällen.

Men framförallt upplevde jag mitt livs första rockkonsert. Med Rockfolket. Burken sjöng ”Hey Baberiba” och Rock-Ragge blängde bistert bakom mörka solglasögon och egentligen var det förmodligen rätt uselt, men mitt sexåriga hjärta slog frivolter. Det som hände i mig när de vred upp volymen och fick publiken att vråla rakt ut ville jag uppleva igen och igen och igen.

En oförglömlig urladdning med Jayhawks

Så har det blivit också. Kicken i livemusik, i det som händer i mötet mellan artist/band och publik, är vad framförallt somrarna handlat om under de snart fem decennier som gått sedan dess. Särskilt under åren när jag reste runt som recensent för den här tidningen. Då trodde jag att jag fick en överdos, för det handlade år efter år om löpande-band-bevakning från Kristi himmelsfärd till kräftpremiären.

Det var Da Buzz på en stadsfestival i Hudiksvall ena kvällen, Highway Star på Socitetshuset i Marstrand nästa – och så en oförglömlig urladdning med Jayhawks på KB i Malmö på det.

Inte ens någon sockervadd går att få tag i

Men nä. Inte ens den våldsamma dagsransonen stillade törsten, har det visat sig djävulens år 2020. Av allt som saknas oss i sommar börjar uteblivna konserter bli det som svider mest hos mig.

Jag skulle ge vad som helst för att smita ner i källaren på Bowery Ballroom och se Viagra Boys, eller ligga gräset i Central Park medan någon ny Paul Simon-epigon knäpper på strängarna på lilla sommarscenen Ja, jag skulle rentav betala för att få återuppleva en kväll med en stel andrahandsversion av Smokie folkparken i Rejmyre.

Men allt förblir tyst – och inte ens någon sockervadd går att få tag i.

Satans skitår.


ORSAKER TILL EXTAS

Bettye Lavette – ”One More Song” (Singel)

– En perfekt, djupt svärtad bluesballad för sommaren 2020.

”Palm Springs” (Film, Hulu)

– En helt okej hipster-uppgradering av ”Groundhog Day”

Willie Nelson – ”First Rose of Spring” (Album)

– The last man standing är i sanning inspirerad.

Av: Per Bjurman

Publicerad:

LÄS VIDARE